Idag är Olle 1 månad gammal.

Tänk att en månad kan gå så fort samtidigt som jag i mitt förra inlägg skrev att det känns som om jag alltid varit mamma. Konstig kombination men det är faktiskt så det känns.

Visst märker man att vårt lilla mirakel växer. Han är mycket mera med nu. Han tittar upp med sin mörka ögon på oss och korta stunder har man ögonkontakt med honom. När han ligger på mage som han gör på bilden lyfter han sitt huvud, gärna långt bak, grimaserar med hela ansiktet, allt från munnen till pannan och grymtar till. Hur söt som helst!

Ikväll har mamma och pappa firat med champagne. Jag drack två munnar. (Kan inte påstå att det var särskilt gott men men)

Känns som om man alltid har varit mamma

Det är konstigt egentligen. Så fort den där söta varelsen hamnar på ens bröst så är man mamma. Det är så självklart och naturligt så det känns som om man alltid har varit det. Tiden innan Olle känns långt borta.

Det där om att glömma allt det där jobbiga som har hänt innan stämmer verkligen. IVF- resan och graviditeten med alla blödningar känns som ett svagt minne. Har det verkligen hänt oss?

Tänk att vi en gång trodde att det inte skulle bli något barn. Att IVF lät så komplicerat så det skulle väl aldrig funka för oss. Nu sitter vi här med miraklet i våra armar. Många lyckotårar har runnit längs mina kinder de senaste veckorna men även tårar av oro. Inget får hända honom. Mina moderskänslor är så starka så att det ibland värker i kroppen.

Olle upptar all min tid och det ÄR helt underbart.

Man hinner inte göra så mycket mer än att ta hand om honom.

Jag har fortfarande inte lärt mig att sova när han sover för då är det ju ändå småsaker man vill hinna göra som att kolla facebook eller bloggen. Trots att jag verkar väldigt inaktiv så följer jag andras bloggar med spänning. Det är så mycket som händer runt om på bloggarna just nu!

Första tiden med Olle (Dagen för beräknad förlossning)

Det känns fortfarande helt overkligt att jag är mamma och att väntan är över.
Olle är verkligen här nu. Den första tiden sov han väldigt mycket och skrek väldigt lite. Detta berodde på att han var lite liten. Han föddes ju 36+6. En dag prematur alltså.
På BB fick vi väcka honom när det var dags för mat för han sa inte till själv. Han fick även lite extramjölk från en annan mamma. Mycket kräktes han upp och det gör han fortfarande. Antagligen är inte övre magmunnen helt utvecklad ännu.

När vi kom hem (vi var på BB från tisdag till lördag) fick vi ställa klockan de första nätterna för att han skulle äta men efter några dagar började han säga till själv. Nu funkar det helt problemfritt!
Jag var en orolig själ de första dagarna då jag tyckte att han sög dåligt och kräktes mycket. Jag var orolig för hans vikt och att han inte skulle gå upp ordentligt. Nu när vi har varit på BVC tre gånger och han har gått upp i vikt varje gång känner jag mig nu mycket lugnare.
När han föddes vägde han 3110 g men hade efter några dagar gått ner till 2840.
För en vecka sedan hade han gått upp till 3170 g.

Det är underbart att vara mamma! Idag har jag och Olle varit själv för gubben har börjat jobba.
Det gäller att planera allt man ska göra innan man gör det!!!
Ta på sig ytterkläderna innan man tar på honom. (det är inte roligt att ligga och vänta på mamma)
Plocka fram kläder han ska ha på sig innan man lägger honom på skötbordet. (man får ju inte lämna honom där själv)

Jag mår fantastiskt bra! Ärret gör inte ont någonting och stygnen syns inte alls. De är sydda innefrån på något konstigt sätt. Egentligen gjorde det bara ont de första dagarna och då var det främst när man skulle lägga sig och resa sig upp ur sängen.
Nu har jag bestämt att om två veckor blir det premiärtur med Mysla!!!

Förlossningsberättelse 3

När gubben kom tillbaka från sin lunch (han fick inte i sig så mycket) kom narkosläkaren in till oss och förklarade hur ryggmärgsbedövningen skulle gå till och vad han skulle göra för mig under kejsarsnittet. Han gjorde mig lugn och jag kände mig inte alls nervös för bedövningen.

När han hade gått fick gubben byta om till den (inte så) snygga, gröna operationsutstyrseln. Han såg väldigt rolig ut. Efter det satt vi bara och väntade på att få sätta igång. Jag minns inte vad vi pratade om de där sista minutrarna innan vi åkte in till operation. Jag har för mig att jag vid flera tillfällen sa, nu ska vi bli föräldar, nu ska vi bli föräldrar. Precis som om jag ville förbereda mig på det.

Det hade ju inte funnits någon tid att ställa sig in på det som skulle hända. Hade snittet blivit den 30:e oktober som det var tänkt så hade jag hunnit bli nervös och tänka igenom det ett antal gånger men nu fanns liksom inte den möjligheten. Visserligen var jag ju nu utsövd, efter att ha sovit gott på natten innan. Det hade inte varit fallet om vi hade fått göra det planerade snittet.

Efter några långa minuter var det dags att åka in till operationssalen som låg i direkt anslutning till förlossningsavdelningen. De hade tidigare förklarat för oss att det skulle vara många personer inne i salen men att alla hade sin uppgift. Jag var berredd på att det skulle kännas lite rörigt med massa människor men när vi kom in i salen var det helt lugnt. Tyst, lugnt och stilla.

Det var inte så många därinne vad jag kunde se. Två personer stod och pratade i telefon. Gubben har i efterhand förklarat att de ringde in läkarna som skulle operera.

Narkosläkaren var snabbt på plats och jag fick lägga mig på sidan i fosterställning. Gubben var nära mig hela tiden. Läkaren strök på något kallt på ryggen och sen stack han. det värkte i ryggen och jag kände ett tryck men det gjorde inte så ont. Tyvärr kom han inte rätt vid första försöket utan fick göra om sticket, det var lite jobbigt. Ganska snabbt efter började det pirra i nederdelen av kroppen och jag började känna mig lite avdomnad.

Sköterskan sträckte ut mina ben på britsen och förklarade för mig att hon hade gjort det. Det är nämligen så att känner jag inte efter att mina ben är utsträckta innan bedövningen verkar så tror man att man fortfarande ligger i fosterställning fast man inte gör det.

Jag kände efter att mina ben var utsträckta.

De satte nålar i mina armar och jag fick syrgas för att kunna andas lättare. Bedövningen kan ibland ta lite längre upp på bröstet och då kan det vara svårt att ta djupa andetag. Därför får man syrgas. Narkosläkaren tog en tuss med sprit och förde över min arm och frågade om jag tyckte att det var kallt, och det var det.Efter det gjorde han samma sak på magen och jag kände absolut ingenting. Bedövningen fungerade!

Nu var det dags att sätta upp tyg så att jag inte såg magen. Det kom in flera personer i rummet, varav två läkare som skulle genomföra operationen. Helt plötsligt så kände jag att det kliade på min stortå och jag insåg att jag inte kan röra på den. Jag sa till gubben och precis då sa den ena läkaren att nu har vi börjat. Det var den märkligaste känslan jag varit med. Visst var jag medveten om att de grejade med min mage men jag kände ingenting. De drog och tryckte, jag hörde att de sög upp vätska och sekunderna senare ett skrik. Mitt och gubbens barn, vårt mirakel, var fött!

Barnmorskan sträckte efter ett kort tag fram en blek liten klump och jag såg att det var en pojke. Jag kunde inte riktigt då förstå att det var mitt barn men jag kände en stor lättnad att allt verkade ha gått bra. De gick ut en snabbis och kom sen in och hämtade gubben. Han fick vara med när de undersökte honom. Under tiden låg jag och blev ihopsydd. Jag minns att jag frågade läkaren hur många lager de skulle sy och han sa fyra stycken.

Efter vad som kändes som en evighet kom gubben och bebisen tillbaka till mig. Jag fick upp honom på bröstet och en obeskrivlig lycka spred sig i min kropp. Han är min, han har legat i min mage och nu är han här, livs levande, 10 fingrar, 10 tår, helt perfekt, underbar och han luktade ljuvligt.

Gubben frågade: Är detta vår Olle? och jag svarade JA!