Arbetslust

Har verkligen ingen arbetslust just nu, inte gubben heller.
Antagligen har vi väl för mycket i huvudet för vi älskar våra arbeten.

Både jag och gubben är lärare för mindre barn. De är helt underbara men ibland sååå krävande. Jag är helt slut när jag kommer hem.
Denna terminen har jag börjat sakta ner tempot lite på fritiden.

Jag har slutat i den kör som jag var med i. Har istället börjat sjunga med några gamla körkompisar i göteborg och vi träffas en gång i månaden.

Dessutom har jag bestämt mig för att sälja min häst. Jag tycker mycket om henne men känner att jag inte riktigt mäktar med det. Jag har skuldkänslor för att jag rider henne för lite och det känns inte så kul att åka dit. Efter ridturen känns det skönt, jag behöver vara på hästryggen. Det får bara inte kännas som ett tvång och det gör det nu.

Hela IVF-resan och den kanske blivande adoptionen är inte gratis precis så nu är det spara som gäller.

I vår ska Olle få så mycket av min lediga tid som möjligt. Jag ska njuta av att få vara med honom och se honom växa, inte stressa iväg till körrep och hästar.

Tänkt mitt lilla mirakel, för det är han verkligen. Jag älskar honom så.

I söndags firade jag och gubben 1-åriga bröllopsdag! Kan inte fatta att det var ett år sedan. Bildbeviset krånglade. Får komma senare.

Kram!

Adoptionsprocessen påbörjad

Nu har jag och gubben tagit ett stort steg på en väldigt lång resa.
Vi har blivit medlemmar i en adoptionsbyrå (heter det så?) och från och med måndag då pengarna kommer in på deras konto så står vi i adoptionskö.

Vi har även pratat med kommunen och dem är redo att starta en utredning så fort som vi genomgått en föräldrautbildning. De kurser som Folkuniversitet hade i jan-feb var fulla men vi hoppas på flera kursstarter längre fram i vår.

Jag börjar psykiskt ändå att göra mig redo för IVF nr 4. Självklart hoppas jag på ett biologiskt barn men någonstans inom mig börjar känslan att det spelar ingen roll infinna sig. Jag hoppas att den känslan kan växa så att jag inte blir alltför ledsen och besviken om det inte blir någon mer graviditet.

Jag hoppas i så fall kunna släppa IVF-djungeln bakom mig och gå vidare.
Vår barnlängtan är så stark och egentligen har adoptionstanken funnits hos oss ända sen vi träffades.

Vägen mot vårt andra mirakel är påbörjad!