16+3 Första sparkarna

Veckorna går framåt och vi njuter av sommarlov.
Här hemma tar vi det lugnt och jag väntar med spänning på att magen ska bli större!
De senaste dagarna tror jag mig ha känt lite fladder i magen. Magen knorrar och bubblar för det mesta men det här kändes annorlunda. Som små pickanden och när jag upptäcker det så försvinner det.

Den 16 juli var vi hos barnmorskan. Allting såg bra ut och mitt hjärnvärde låg på 108. Det är bara att fortsätta att knapra Niferex. När vi skulle lyssna på hjärtat var det svårt för knodden sparkade så mycket och flyttade sig runt. Det vi kunde höra var "pulseringen" från moderkakan. Ganska fräckt det också! Maskinen mätte hjärtslagen till 164. Hoppas att få höra det ordentligt nästa gång.

Har börjat ta magbilder nu, lite senare än förra gången...

13+3 Nu var det ett tag sedan

Oj, vad tiden har flugit iväg! Här står jag nu, gravid i vecka 14.
Det känns helt underbart att ha kommit förbi de första kritiska veckorna men det har inte varit helt smärtfritt.

Jag och min lilla familj kom hem från vår semester i Italien i torsdags. Vi har såklart haft det jättebra på många sätt men samtidigt har oron för livet i magen varit stor.
Efter fyra dagar i Rom fick jag kraftiga magsmärtor. Jag fick fullständig panik och var helt säker på att jag hade fått ett missfall. Smärtan blev värre och värre och efter att ha genomlidit en helvetisk natt bestämde vi oss för att åka in till sjukhuset.
Jag började förbereda mig på att få ett negativt besked och det var riktigt tufft. Väl på sjukhuset gick allt väldigt fort. Inom 20 minuter fick jag träffa en läkare. Gubben fick inte vara med (så fungerar det visst i Italien) och jag tänkte att hur ska jag klara detta själv.
Läkaren pratade med mig en lång stund innan undersökningen och jag försökte så gott jag kunde på engelska förklara hur jag mådde. Han tyckte att det lät som att magen påverkats av att vi promenerat mycket och att jag börjat äta mer mat igen (efter mitt illamående).
Väl upp i gynstolen (fast det var ingen gynstol precis, mer en lite brits där jag fick ligga med särade ben) gjorde han ett VUL och då såg jag nästan direkt att hjärtat slog. Jag började att gråta av lättnad, så underbart att se!

Han kände och tryckte en del på magen och sa att jag behöver gå på toaletten oftare. Då berättade jag att magen inte var riktigt i fas men att jag inte trodde det hade med smärtan att göra. Antagligen var det det som var problemet men det får jag nog aldrig veta riktigt säkert.

Vi åkte en trappa upp för att göra ett till VUL med en bättre maskin. Där kollade de moderkaka, hjärta etc och allt såg perfekt ut. Han sa att graviditeten har ingenting med mina smärtor att göra.
Vi åkte från sjukhuset lättade och smärtan blev lättare att hantera.

Några dagar flöt på och vi började att känna oss mer och mer avslappnade. Då började det att komma prickar på Olle - vi insåg ganska snabbt att det var vattkoppor. De sista två dagarna oroade vi oss mycket för om vi skulle få flyga med planet hem. Vissa flygbolag stoppar visst barn med  vattkoppor pga smittorisk.
Som tur var kom vi hem och det har nog aldrig varit så skönt att komma hem.

Det lär dröja ett tag innan vi åker utomlands igen även om vi upplevde mycket roligt också!