Förlossningsberättelse 3

När gubben kom tillbaka från sin lunch (han fick inte i sig så mycket) kom narkosläkaren in till oss och förklarade hur ryggmärgsbedövningen skulle gå till och vad han skulle göra för mig under kejsarsnittet. Han gjorde mig lugn och jag kände mig inte alls nervös för bedövningen.

När han hade gått fick gubben byta om till den (inte så) snygga, gröna operationsutstyrseln. Han såg väldigt rolig ut. Efter det satt vi bara och väntade på att få sätta igång. Jag minns inte vad vi pratade om de där sista minutrarna innan vi åkte in till operation. Jag har för mig att jag vid flera tillfällen sa, nu ska vi bli föräldar, nu ska vi bli föräldrar. Precis som om jag ville förbereda mig på det.

Det hade ju inte funnits någon tid att ställa sig in på det som skulle hända. Hade snittet blivit den 30:e oktober som det var tänkt så hade jag hunnit bli nervös och tänka igenom det ett antal gånger men nu fanns liksom inte den möjligheten. Visserligen var jag ju nu utsövd, efter att ha sovit gott på natten innan. Det hade inte varit fallet om vi hade fått göra det planerade snittet.

Efter några långa minuter var det dags att åka in till operationssalen som låg i direkt anslutning till förlossningsavdelningen. De hade tidigare förklarat för oss att det skulle vara många personer inne i salen men att alla hade sin uppgift. Jag var berredd på att det skulle kännas lite rörigt med massa människor men när vi kom in i salen var det helt lugnt. Tyst, lugnt och stilla.

Det var inte så många därinne vad jag kunde se. Två personer stod och pratade i telefon. Gubben har i efterhand förklarat att de ringde in läkarna som skulle operera.

Narkosläkaren var snabbt på plats och jag fick lägga mig på sidan i fosterställning. Gubben var nära mig hela tiden. Läkaren strök på något kallt på ryggen och sen stack han. det värkte i ryggen och jag kände ett tryck men det gjorde inte så ont. Tyvärr kom han inte rätt vid första försöket utan fick göra om sticket, det var lite jobbigt. Ganska snabbt efter började det pirra i nederdelen av kroppen och jag började känna mig lite avdomnad.

Sköterskan sträckte ut mina ben på britsen och förklarade för mig att hon hade gjort det. Det är nämligen så att känner jag inte efter att mina ben är utsträckta innan bedövningen verkar så tror man att man fortfarande ligger i fosterställning fast man inte gör det.

Jag kände efter att mina ben var utsträckta.

De satte nålar i mina armar och jag fick syrgas för att kunna andas lättare. Bedövningen kan ibland ta lite längre upp på bröstet och då kan det vara svårt att ta djupa andetag. Därför får man syrgas. Narkosläkaren tog en tuss med sprit och förde över min arm och frågade om jag tyckte att det var kallt, och det var det.Efter det gjorde han samma sak på magen och jag kände absolut ingenting. Bedövningen fungerade!

Nu var det dags att sätta upp tyg så att jag inte såg magen. Det kom in flera personer i rummet, varav två läkare som skulle genomföra operationen. Helt plötsligt så kände jag att det kliade på min stortå och jag insåg att jag inte kan röra på den. Jag sa till gubben och precis då sa den ena läkaren att nu har vi börjat. Det var den märkligaste känslan jag varit med. Visst var jag medveten om att de grejade med min mage men jag kände ingenting. De drog och tryckte, jag hörde att de sög upp vätska och sekunderna senare ett skrik. Mitt och gubbens barn, vårt mirakel, var fött!

Barnmorskan sträckte efter ett kort tag fram en blek liten klump och jag såg att det var en pojke. Jag kunde inte riktigt då förstå att det var mitt barn men jag kände en stor lättnad att allt verkade ha gått bra. De gick ut en snabbis och kom sen in och hämtade gubben. Han fick vara med när de undersökte honom. Under tiden låg jag och blev ihopsydd. Jag minns att jag frågade läkaren hur många lager de skulle sy och han sa fyra stycken.

Efter vad som kändes som en evighet kom gubben och bebisen tillbaka till mig. Jag fick upp honom på bröstet och en obeskrivlig lycka spred sig i min kropp. Han är min, han har legat i min mage och nu är han här, livs levande, 10 fingrar, 10 tår, helt perfekt, underbar och han luktade ljuvligt.

Gubben frågade: Är detta vår Olle? och jag svarade JA!