Knytnäve i magen, sorg i hjärtat

När vi hade satt oss i bilen för att åka ner till Carlanderska så ringde telefonen.
Det blev ingen insättning idag.

5 ägg hade blivit befruktade och endast en av dem hade blivit en blastocyst. De andra delar sig för långsamt.
Blastocysten var såpass dålig så de inte vill sätta in den. De ville fortsätta att odla den till imorgon för ibland ändras dem till det positiva.

Tror inte att det kommer att bli så men om det skulle hända så går de ändå inte att sätta in den för det blir för sent i min cykel. Då ska de frysa den och sen tina den i nästa cykel.
Vilken jäkla soppa... jag spyr på detta just nu och vill bara skita i allt.

Jag förbannar mig själv för att jag gråter, jag borde vara glad över min Olle och det är jag ju självklart men den här jäkla IVF skiten förstör så mycket.
Olle kröp upp i mitt knä och klappa mig på kinden när jag grät. Han hämtade sin favoritbok till mig och sa till mig att titta. Skrutten ville bara få mig glad igen.

Har tidigare skrivit att de här försöken efter Olle inte har varit lika jobbiga och det stämmer men man blir mer påverkad än man tror.
Carlanderska kommer nog aldrig kunna få cellerna att dela sig snabbare (kanske om 20 år men då lär jag ju inte vara fertil längre) så frågan är om vi ska lyckas än gång till.

Just nu känns det inte så...