2 viktiga telefonsamtal

I går ringde vår läkare från Carlanderska. Tanken var att jag och gubben skulle ta samtalet tillsammans med högtalartelefonen men han hann inte hem från jobbet. Jag fick sätta Olle vi bordet med lite kakor och sen var det bara att försöka koncentrera sig på samtalet.

Man märkte en frustation hos läkaren, hon var så himla mänsklig (det brukar ofta inte läkare vara). Hon trodde verkligen att det skulle gå denna gång. Allting såg så himla fint ut och embryologen hade sagt att det verkligen var en superfin blastocyst. Hon sa att de känner en frustration för att de inte kan hjälpa oss, som om att de inte arbetar tillräckligt för vår skull. Vad skulle jag svara på det?
Jag sa att allt känns väldigt tråkigt och att vi psykiskt inte orkar så mycket mer.
Jag bad henne svara på vad hon tror om framtiden. Ska vi ge upp och inrikta oss enbart på adoptionen eller är det värt att kämpa mer?

Hon var tyst i några (långa) sekunder och sedan sa hon att hon tror att det kommer att gå.
Då kände jag mig helt plötsligt ledsen. De senaste dagarna har jag bearbetat tanken att aldrig mer få bära på ett barn och hon fick ett litet hopp att återvända och det känns jobbigt. Jag vill vidare nu, orkar inte mera...
Samtidigt vill jag SÅÅÅ gärna bli gravid igen.

Vi pratade lite om embryot i frysen. Hon sa att det finns goda chanser för det. 9 av 10 blastocyster klarar av att tinas och statistiskt sätt lyckas flera frysförsök än färskförsök. (jag tror att detta endast gäller blastocyster)
Hon sa att vi kan köra när vi känner oss redo och vi har bestämt oss för att göra det nästa månad.

Mycket tankar rör sig i huvudet nu och jag kommer garanterat skriva mer om dem längre fram.

Pratade med kommunen i dag. Vi måste visst fylla i en ansökan för att starta medgivandeutredningen och skicka den till dem. Hon trodde att vi skulle kunna starta upp utredningen om 5-6 veckor.
Känns ganska bra för då vet vi hur det har gått med frysförsöket.

Nu tar jag helg!
Kram

Föräldraledig idag

Har en skön dag hemma tillsammans med Olle.
Vi har varit och hälsat på min mormor som fyller 100 år om några månader. Det var längesen vi var där sist. Olle tyckte det var lite konstigt att hon inte pratade men han tog försiktigt hennes hand och hon lekte lite med honom genom att peta med fingret på hans mage.
Hon fick nämligen en stroke för några år sen och blev förlamad på hela högra sidan av kroppen. Detta gör att hon inte kan prata så mycket. Hon blev glad när vi kom och satt och log hela tiden.
Jag tog massa kort! Man vet ju aldrig hur länge man får ha henne kvar.

Från det ena till det andra.
Ringde kommunen i måndags och hons som har hand om medgivandeutredningen skulle återkomma på tisdag. I går hann jag inte ringa så jag ringde nu istället. Då sa telefonsvararen att hon är ute på tjänsteärende till fredag klockan 13.15. Tänk att det ska vara så svårt att få tag på någon. Ska försöka ringa när mina lektioner slutar på fredag 13.40. Hoppas att hon inte har hunnit sluta då...

Vill liksom komma igång nu. Senast jag pratade med henne för några månader sedan sa hon att det inte var någon kö för att starta. Hoppas att det fortfarande är så!

Tillbaka till vardagen

Har fungerat bra att arbeta idag trots väntan på att Carlanderska ska ringa.
På eftermiddagen kom samtalet och sorgen kom över mig för en stund.
På torsdag ska vi ha läkarsamtal över telefon med både mig och gubben.
Innan dess ska vi skriva ner alla frågor som vi har och ställa dem.

Min närmsta vän har tryckt på att jag ska ta upp att jag alltid haft sådana kraftiga menssmärtor och blödningar (vi pratar om allt som ni förstår). Har funderingar på något som heter endromitos (säkert felstavat) och om dte kan påverka våra resultat. Vet inte vad man skulle kunna göra åt det i så fall. Vad jag vet är lösningen IVF lösningen och det är ju det vi gör hela tiden men men. Hon skulle ta upp detta med läkaren innan vårt samtal.

På jobbet finns det en kollega som jag inte känner så mycket än men jag vet att hon gjort IVF och hon vet att vi gjort IVF. Vi pratade lite idag innan konferansen och hon berättade att dem efter ett par års uppehåll nog skulle köpa ett nytt trepack IVF. De har ett biologiskt barn men sen var det stopp. Vad jag förstått av andra kollegor mådde hon väldigt dåligt den perioden och ändå är hon nu redo att försöka igen.

Då började jag tänka ännu mer på oss. Kanske borde vi ge det en chans till? Hur ska man veta när det räcker, när man ska ge upp?

Mycket tankar i huvudet idag som ni märker..

Omvälvande helg

Nu är helgen snart slut och för vår del har den varit omvälvande.
Trodde inte att jag skulle må så mycket bättre när det bara var några dagar sedan mensen knackade på dörren.
Vi har varit på adoptionsutbildning i gbg fredag, lördag och söndag.
Nu känner vi oss säkrare än någonsin. Adoption ska det bara bli!

Oavsett hur det går med pyret i frysen så kommer vi att adoptera. Frågan är när..

Det var så skönt att träffa andra i samma situation. Andra som kämpar för ett barn.
Alla i gruppen har/hade gjort flera IVF men utan några resultat.
När vi träffades på fredag morgon var det ingen som sa ett knyst utan alla tittade nervöst på varandra. För några timmar sen sa vi "Hej då" och då kändes det som om man hade känt varandra i flera veckor.
21 studietimmar tillsammans, då hinnar man prata, diskutera, promenera, äta lunch och fika ett antal gånger.
Vi har bestämt oss för att följas åt på vår resa. Hur mycket får väl framtiden utvisa.

Jag vet att sorgen kommer att komma i intervaller. I morgon kommer Carlanderska ringa för att fråga om jag är gravid. Jag är beredd och ska försöka vara cool. Vill inte vara ledsen mera...
Det är barnmorskan som ringer och jag ska be henne att säga till en läkare att ringa upp gubben.
Då ska han prata lite om framtiden och vad dem tycker att vi ska göra. Vi kommer väl inte få några direkta svar men kanske lite hintar om att det är dags att  gå vidare eller inte... Vi får se..

Ingen blastocyst till frysen

I torsadags ringde vår läkare Margareta och berättade att blastocysten som skulle växa till sig lite till inte hade klarat sig.
Nu blir det till att göra om allting från början igen och jag vet inte hur jag ska orka..

Är det värt det??

Nu ska jag bara försöka njuta av julen som kommer och släppa detta för ett slag så får vi ta nya krafter nästa år.

Läkaren sa att vi är en nöt att knäcka. De skulle ha läkarmöte om oss på tisdag och se om det finns något dem kan ändra på när det gäller behandlingen. På pappret ser ju allt så bra ut och hon sa att nu gäller det bara att hitta guldägget. Hur nu det ska gå till?

Nu in i duschen för ikväll är det dags för julkonsert med kören som jag är med i.

Trevlig helg på er!

Knytnäve i magen, sorg i hjärtat

När vi hade satt oss i bilen för att åka ner till Carlanderska så ringde telefonen.
Det blev ingen insättning idag.

5 ägg hade blivit befruktade och endast en av dem hade blivit en blastocyst. De andra delar sig för långsamt.
Blastocysten var såpass dålig så de inte vill sätta in den. De ville fortsätta att odla den till imorgon för ibland ändras dem till det positiva.

Tror inte att det kommer att bli så men om det skulle hända så går de ändå inte att sätta in den för det blir för sent i min cykel. Då ska de frysa den och sen tina den i nästa cykel.
Vilken jäkla soppa... jag spyr på detta just nu och vill bara skita i allt.

Jag förbannar mig själv för att jag gråter, jag borde vara glad över min Olle och det är jag ju självklart men den här jäkla IVF skiten förstör så mycket.
Olle kröp upp i mitt knä och klappa mig på kinden när jag grät. Han hämtade sin favoritbok till mig och sa till mig att titta. Skrutten ville bara få mig glad igen.

Har tidigare skrivit att de här försöken efter Olle inte har varit lika jobbiga och det stämmer men man blir mer påverkad än man tror.
Carlanderska kommer nog aldrig kunna få cellerna att dela sig snabbare (kanske om 20 år men då lär jag ju inte vara fertil längre) så frågan är om vi ska lyckas än gång till.

Just nu känns det inte så...

IVF 3 -Sprutdag 6

Denna IVF känns det som om dagarna går väldigt fort och skönt är väl det.
Om en vecka är redan äggplocket gjort, känns lite konstigt.

Idag börjar vi med två sprutor, den ena för att få äggen att växa till sig och den andra som ska stoppa så att det inte blir någon för tidig ägglossning.

De ringde för en stund sedan från Carlanderska (trots lördag) och ville ändra mitt ultraljud på måndag. Läkaren hade så många äggåterföringar så hon vill att jag skulle komma kl 13 istället för 15.
Då sa jag faktiskt att det var svårt för mig att komma då eftersom jag över musikal med mina barn och den ska spelas upp på Lucia (hur ska jag hinna?). Även om IVF:n såklart är viktigast så får det inte ta över mitt liv fullständigt.

Då ville hon att jag kommer tisdag morgon istället. Nu gäller det bara att komma på någon vit lögn för att inte behöva berätta på jobbet. NÅGRA FÖRSLAG??

Trött på ljuga men vill inte berätta... suck...

Trevlig helg på er alla!

Olle 2 år

Igår fyllde vårt älskade mirakel 2 år.
Kan inte fatta var tiden har tagit vägen.
På ett sätt känns det så samtidigt så känns det som om det inte finns någon tid innan Olle.
Tänk, för 2 sedan låg jag på BB med en lite nyfödd bebis och nu sover han i sin nya säng och har blivit riktigt lång. Idag har han dessutom börjat räkna. Han sa "ah ah de" och sen slängde han sig i sängen. Om och om igen... Helt underbart!

Imorgon blir det kalas hela dagen. Både för Olle och även för mig som fyller 30.
Lite åldersnojja har jag men jag hoppas att dagen ska flyta på bra...

Nu ska jag njuta av mina sista timmar som 29-åring.


I onsdags pratade jag med Carlanderska. Samtalet gick ganska fort. Vi kommer köra på igen nästa månad. Samma medicin och mängd för mig.
Dess värre berättade hon att man kunde se att gubben hade förhöjda vita blodkroppar i sitt spermaprov (konstigt att vi inte fått veta det tidigare, kom jag precis på) så han måste äta antibiotika i 20 dagar inför nästa uttag.
Det kan visst påverka våra chanser även om hon sa att de tog bort de spermier om var påverkade.

På något vi känns det skönt med något konkret som vi kan göra något åt.

Trevlig helg alla och hipp hurra för mig och OLLE!!!

Dagarna flyter på som vanligt

Dagarna flyter på och allt känns nästan som vanligt.
Jag har fortfarande inte tagit det där graviditetstestet bara för att det känns så himla fånigt..
Får väl göra det imorgon för läkaren ska ringa 15.30.

Jag och gubben hade bestämt att vi skulle skriva ner frågor inför samtalet men det har inte blivit av. Får försöka skriva ner några men just nu känner jag mig ganska tom. Kommer nog komma på flera när jag väl pratar med dem.

Ser fram emot nästa månad samtidigt som jag är nervös för hur det ska gå..

J-vla skit

Det blev inget denna gång.
Sov ganska gott inatt och vaknade kallsvettig.
Gick på toaletten och pappret blev fullt med blod. Det var ingen tvekan om det..

Känns tungt nu och jag gick hem tidigt från jobbigt.
Trodde ändå att jag skulle må sämre än vad jag gör nu.

Det jag inte fattar är den där mensvärken som kom och gick. Det brukar den ju inte göra annars. Varför måste kroppen spela ett spratt eller var det ganske proggisarna?

Både jag och gubben började såklart gråta men det gick över fort.
Min första tanke var att nu vill jag inte mer. Vill bara vara lycklig över Olle och inte hålla på att må dåligt.

Men nu när några timmar har gått så känner jag såklart att vi måste ge det en chans till med sprutor och allt vad det innebär..

Har precis ringt Carlanderska och väntar på att de ska ringa upp!

Nu ska jag deppa en stund och sen åka och rida. Det kanske kan få mig på bättre humör..

Positivt och negativt..

I går plockades jag på ägg. Allt gick mycket bättre än förra gången. De var sååå omhändertagande på Carlanderska. Läkaren tog det väldigt lugn och pausade när jag behövde det.
Vi blev väldigt glada när det berättade att de fått ut 12 ägg ur 20 äggblåsor.
Ett bra resultat enligt läkaren!

Det var dock lite mindre kul när de ringde idag och berättade att endast 4 stycken blivit befruktade och därför vill de inte långtidsodla alla utan sätta in ett tvådagarsembryo imorgon istället.

Jag försöker se det som att det är ändå ett bättre resultat än förra gången.
Då blev det bara 3 embryon och ändå blev ett Olle. Så det är ju inte mängden som räknas trots att det hade känts bättre med några fler.

Så imorgon är det dags. Kvart i ett blir det ET!

28+6 Tur nr 3 till sjukhuset

Så idag var det dags igen. Duschade imorse och ut kommer en "klump" stor som en enkrona.
Snabbade mig ut ur duschen, torkade lite till. Det kom brunt på pappret men inget färskt blod.
Jag ringde förlossningen och de ville att jag skulle komma upp.
Gubben kom hem från jobbet och en timme senare var vi på NÄL.

Hjärljuden såg fina ut, de låg mellan 145-150.
En läkare kom in för att prata med oss. Det var samma som vi träffade första gången vi var där. Hon ställde lite frågor om hur det var med mig och hur mycket jag hade vilat. Hon sa att i fortsättningen måste jag vila mer än jag har gjort fram till nu. Jag ska tänka det som om jag vore inlagd. Det innebär ungefär att jag kan ligga i sängen, eller sitta upp och på sin höjd vattna blommorna (läkarens uttryck).

På det vaginala ultraljudet låg huvudet neråt precis som förra gången. Moderkakan ligger precis vid öppningen men inte över "utgången". Hon sa att det finns fortfarande stora möjligheter att jag ska kunna föda vaginalt men i nuläget skulle det bara gå med kejsarsnitt.
Läkaren sa att eftersom blödningen avstannat får jag åka hem men att jag måste vara beredd på att om det blir fler inläggningar kan jag bli inlagd. Jag får ångest när jag tänker på det, sjukhuset ger mig kalla kårar på något vis. Jag vet inte riktigt varför.

Vi kommer inte behöva åka dit imorgon för vår tid på specialistmödravården utan ska tillbaka den 11 oktober för en ny koll. Då kommer de ta ställning till om det blir kejsarsnitt eller vaginal förlossning. Jag får inte arbeta och är sjukskriven fram till nästa besök.

Just nu känner jag mig lugn men även deprimerad. Det är så himla tråkigt allting. Varför kan inget gå iaf lite lätt för oss? Det känns som om vi går i uppförsbacke hela tiden.
För några dagar sedan betalade jag in pengar till Magplasket (vattengympa för höggravida) och det får jag ju såklart inte vara med på. Det var verkligen något jag hade sett fram emot. Nu vet jag inte ens om det går att få pengarna tillbaka.

Men jag måste försöka rycka upp mig. Jag är gravid, Hicken mår bra och det är trots allt inte så lång tid kvar. Varje dag är en dag närmare till att jag, gubben och Hicken blir en familj på riktigt!

27+3 Ny tur till sjukhuset

I morse var det dags igen. Klockan var runt halv tio och gubben hade åkt till jobbet ett par timmar senare. Blod i toaletten och blod på pappret - jag trodde inte att det var sant..
Kändes mig trots allt lite lugnare än förra gången då blödningen inte var så stor.
Jag ringde gubben och förlossningen och vi fick en tid ett par timmar senare.

De tog en ctg-kurva och allt såg bra ut. Hicken gillade det inte alls och sparkade som en galning hela tiden.
Efter det fick vi träffa en läkare som både gjorde UL, VUL och vanlig undersökning.
Det visade sig återigen att blödningen kom från moderkakan men vad hon kunde se så verkade det som om den hade flyttat sig uppåt. På vissa sekvenser på skärmen tyckte hon att den låg för ungefär en centimeter men senare så det ut som om den nästan inte låg för alls.
Hon var i alla fall säker på att det inte var så mycket som två centimeter som det var förra gången. Det var skönt för oss att höra!

Vi blev hemskickade igen, jag ska fortsätta vila och komma tillbaka om en och en halv vecka, då vi har fått tid på specialistmödravården.

Jag känner mig faktiskt lugn, det var inte som förra gången då jag typ trodde att allt var kört.
Nu är vi ju i vecka 28 och det gör det hela lite säkrare även om jag absolut inte vill ha ut Hicken nu.
På ett sätt har vi ändå haft väldig tur. Tänk om detta hade hänt på Gotland. Det hade varit riktigt jobbigt. Nu var vi hemma och kunde åka till vårt vanliga sjukhus.
Man får försöka vara positiv även om det är svårt...

23+0 Urinvägsinfektion

Ända sedan denna graviditeten påbörjades så har jag haft en ständig oro för att få urinvägsinfektion. Vid mitt missfall för två år sedan hade jag samtidigt en kraftig urinvägsinfektion och detta har jag haft med mig i tankarna sen dess.
Varje gång jag har varit på MVC har jag bett barnmorskan att kolla och det har inte varit något någongång.

I helgen efter jag kommit hem från min Hallandstrip började jag springa mer på toaletten. Tänkte att detta kanske berodde på fostret och tänkte inte jättemycket på det.
I söndags började jag dessvärre springa på toaletten ungefär en gång i kvarten. När jag gick ut från toaletten kändes det som om jag behövde gå dit igen.

Så igår lämnade jag in ett urinprov på vårdscentralen (där min syster jobbar, hur skönt som helst) och det gav utslag på urinvägsinfektion. Jag berättade för henne om mitt besök till affären när jag blev svimfärdig och även att jag de senaste dagarna faktiskt också har känt av lite sammandragningar. Inte mycket men ett par gånger om dagen.
Hon pratade med läkaren som skrev ut pencillin.

Jag har även pratat med barnmorskan som inte trodde att det var någon fara för fostret så länge jag inte får fler sammandragningar. Hon sa att sammandragningarna kan bero på urinvägsinfektion men även på att fostret är mer aktivt nu. Om det blir fler sammandragningar kan jag även ringa till förlossningen för att bolla min oro och mina funderingar.

Nu tycker jag att det har varit lite väl mycket de senaste dagarna. Jag hoppas att vecka 24 blir en lugnare vecka!!

Magbild kommer på bloggen senare idag!

22+4 Yr och svimfärdig

Nu har jag kommit hem efter två roliga dagar i Halland. Vi hade väldigt tur med vädret och det regnade inte mycket på oss!!

För ett par timmar sedan när jag stod och kammade håret började jag känna mig lite snurrig i huvudet. Jag gick och satte mig lite och det kändes något bättre.
Jag tog bilen ner till affären (ca 3 min bildfärd) för att handla lite, våra kompisar från Åsa kommer snart på besök!.
I affären blev jag matt, snurrig och trodde jag skulle svimma. Jag satte mig ner på huk en stund, det var obehagligt, trodde nästan att jag skulle svimma.
Jag kände av det hela vägen hem men efter en stund gick det över.

Orolig som jag är började jag såklart fundera över om detta är något jag borde kolla upp, kanske ringa barnmorskan. Jag vet ju sen tidigare att mitt blodtryck är lite lågt (det svartnar ibland för ögonen när jag reser mig från liggande) men så här har jag aldrig känt förr.
Vi får väl se hur det känns resten av helgen. Om det kommer fler gånger tänker jag ringa barnmorskan på måndag för säkerhets skull.

21+2 Telefonsamtal med MVC

I förmiddags ringde jag min barnmorska för att få vet lite med om mitt blodsvar.
Hon frågade om jag hade fått hennes brev. Jag svarade ja men sa att jag inte blev särskilt klok av det som stod där, snarare tvärtom. (var lite irriterad på den där post-it lappen men på telefon är jag alltid så jäkla käck fast jag kokar innuti).
Hon sa att det inte var något att oroa sig för utan att de skulle ta fler prover i vecka 35. Det kan i vissa fall bli så att mamman bildat ett immun mot sitt foster om man tex haft ett missfall tidigare. Då kan fostrets blod kommit i kontakt med mamman och immunet bildas.
Jag berättade att jag hade haft ett missfall eftersom jag inte kom ihåg om jag nämnt det för henne.
Hon frågade då om jag fick någon spruta mot immunitet men det har jag inget som helst minne av. Det ändå jag minns var tabletter för att stöta ut fostret.
I slutändan skulle det inte spela någon roll för de kommer kolla upp allt detta senare i graviditeten.

Självklart kommer jag inte att kunna släppa detta nu men av det jag har läst så ska det inte vara någon fara och man kan göra mycket för att hjälpa fostret om nu immunitet har uppstått.
Det vi vet med säkerhet är att min sambo är positiv eftersom han ibland lämnar blod. Så vi får väl se i framtiden vad lill* Hicken är - positiv eller negativ.

6+1 Röda hund - inget att leka med

I morse när jag kom till jobbet ringer en förälder till en pojke i min klass. Han har troligen fått röda hund. Han ska vara isolerad i en veckas tid tills dess att blodprovet är färdiganalyserat, då vet de säkert om det är det.

Först tänkte jag inte så mycket på det men när min kollega berättade hur farligt det är för gravida om de inte är vaccinerade började jag känna paniken stiga. Är jag vaccinerad? Valde mamma bort sputan för att jag var spruträdd?

När jag pratar med mamma en stund senare så tror hon att jag är vaccinerad men hon är inte 100 % säker. Jag bestämer mig då för att ringa MVC och fråga om de kan hjälpa mig. Eftersom de inte hade telefontid just då lämnade jag ett meddelande och då skulle de ringa upp.

En timme senare och en jobbig lektion senare ringer mamma. Då har hon hittat mitt vaccinationskort. Jag är vaccinerad!!!!

Nu vågar jag lägga telefonen i väskan och fortsätta min arbetsdag som vanligt. Under skoldagen har MVC ringt tre gånger. De lämnade ett meddelande där de sa att jag skulle komma till dem och ta ett blodprov för att se om jag är vaccinerad!

Jag ringer tillbaka och lämnar ett nytt meddelande och säger att jag nu vet att jag är vaccinerad och att jag förhoppningsvis kommer höra av mig snart för inskrivning!

Nu kan man ju tro att allt jobbigt är över för denna dag men nej..
Min ena syster ringde precis och berättade att hon ligger på sjukhus, hon har fått kraftig bihålleinflammation. Stackarn! Nu får hon i alla fall hjälp och slipper ligga hemma och vänta på att pencillinet ska börja verka (som det inte har gjort).

Nu får det inte hända något mer i dag!!

4+5 Flera glada nyheter

Det är så himla fantastiskt, nu har även min bloggvän Jessica fått sitt efterlängtade plus.
Exakt ett dygn efter mitt plus var det hennes tur.
Just nu känns det som om man flyter på moln. Vi IVF-tjejer kan verkligen lyckas.

I fredags ringde jag till SU för att meddela resutlatet. Jag pratade med en norsk barnmorska. Hon slog in mitt personnummer i datorn och lät nästan förvånad när hon såg att det var första försöket. Hon gratulerade i massor och bokade in mig för ultraljud den 25 mars.
Då är jag i mitten av vecka 7.

Så just nu är den 25 mars min nästa milstolpe. Det är dit jag först och främst ska klara mig.
En bit i taget....

Mina bröst har börjat ömma och tröttheten sköljer över mig. Jag börjar känna igen mig från min förra graviditet (som inte slutade lyckligt). Magen värker lite från och till mest små stickanden.
Nu gör det mig inget längre när jag vet att det är något positivt.

Nu ska jag åka och handla. Gubben och min mamma håller på att tapetsera i hallen. Det kommer bli ursnyggt!!

Nervös väntan

Nu är det bara att ta sina progestronvagitator 3 gånger om dagen och hoppas på det bästa.
Vi kan inte påverka utgången, vi kan bara hoppas och försöka tro på att detta ska fungera.
Bara det blir ett embryo är jag nöjd för då får i alla fall min kropp en chans att klara detta.
Vet inte hur jag kommer att reagera om det inte blir några embryon alls, den tanken känns riktigt skrämmande.

Den där kvarten imorgon mellan 11.30 och 11.45 kommer vara olidlig.
Jag sa till dem på sjukhuset att de skulle ringa gubbens mobil om det var något.
Tänk alla gånger jag har fått berätta för gubben att graviditetstest varit negativa och att mensen har kommit.
Denna gång får han ta det och han tycker faktiskt att det är helt ok!

Själv tänker jag gå ut på en promenad och komma hem vid 12 snåret.
Har de inte ringt måste vi åka 12.30 färjan för att komma till SU i tid.

Nu gäller det!

Sprutdag 8

Kom precis hem från ett körrep i gbg. Tankarna skingrades för en stund men nu tänker jag hela tiden på mitt ultraljud imorgon. Undrar vad som kommer hända, vad de kommer att säga, vad är bra och vad är dåligt, det vet jag knappt själv!?

Igår kväll när jag och gubben skulle ta spruta och höja till 200 enheter upptäckte vi att nu hade vi ju bara 300 enheter kvar. Det skulle ju bara räcka till dagens spruta.
Samtalet till SU gjorde gubben, kändes skönt att slippa.
Det var inga problem! De vill inte skriva ut mer medicin än man kanske behöver.
Skulle jag behlva fler sprutor efter morgondagens besök kan man hämta ut det i apoteket på SU.

Nu i efterhand kan det tyckas onödigt att vi ringde men man blir ju så himla osäker. Man vill ha stenkoll på allt och TÄNK OM det hade varit så att sjukhuset inte hade koll på det och vi skulle stått här utan medicin...inte särskilt roligt.

Ja ja, imorgon 11.15 är det dags. Vi får väl se hur det går!!

Natti natti