I går ringde vår läkare från Carlanderska. Tanken var att jag och gubben skulle ta samtalet tillsammans med högtalartelefonen men han hann inte hem från jobbet. Jag fick sätta Olle vi bordet med lite kakor och sen var det bara att försöka koncentrera sig på samtalet.
Man märkte en frustation hos läkaren, hon var så himla mänsklig (det brukar ofta inte läkare vara). Hon trodde verkligen att det skulle gå denna gång. Allting såg så himla fint ut och embryologen hade sagt att det verkligen var en superfin blastocyst. Hon sa att de känner en frustration för att de inte kan hjälpa oss, som om att de inte arbetar tillräckligt för vår skull. Vad skulle jag svara på det?
Jag sa att allt känns väldigt tråkigt och att vi psykiskt inte orkar så mycket mer.
Jag bad henne svara på vad hon tror om framtiden. Ska vi ge upp och inrikta oss enbart på adoptionen eller är det värt att kämpa mer?
Hon var tyst i några (långa) sekunder och sedan sa hon att hon tror att det kommer att gå.
Då kände jag mig helt plötsligt ledsen. De senaste dagarna har jag bearbetat tanken att aldrig mer få bära på ett barn och hon fick ett litet hopp att återvända och det känns jobbigt. Jag vill vidare nu, orkar inte mera...
Samtidigt vill jag SÅÅÅ gärna bli gravid igen.
Vi pratade lite om embryot i frysen. Hon sa att det finns goda chanser för det. 9 av 10 blastocyster klarar av att tinas och statistiskt sätt lyckas flera frysförsök än färskförsök. (jag tror att detta endast gäller blastocyster)
Hon sa att vi kan köra när vi känner oss redo och vi har bestämt oss för att göra det nästa månad.
Mycket tankar rör sig i huvudet nu och jag kommer garanterat skriva mer om dem längre fram.
Pratade med kommunen i dag. Vi måste visst fylla i en ansökan för att starta medgivandeutredningen och skicka den till dem. Hon trodde att vi skulle kunna starta upp utredningen om 5-6 veckor.
Känns ganska bra för då vet vi hur det har gått med frysförsöket.
Nu tar jag helg!
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar