Nu är helgen snart slut och för vår del har den varit omvälvande.
Trodde inte att jag skulle må så mycket bättre när det bara var några dagar sedan mensen knackade på dörren.
Vi har varit på adoptionsutbildning i gbg fredag, lördag och söndag.
Nu känner vi oss säkrare än någonsin. Adoption ska det bara bli!
Oavsett hur det går med pyret i frysen så kommer vi att adoptera. Frågan är när..
Det var så skönt att träffa andra i samma situation. Andra som kämpar för ett barn.
Alla i gruppen har/hade gjort flera IVF men utan några resultat.
När vi träffades på fredag morgon var det ingen som sa ett knyst utan alla tittade nervöst på varandra. För några timmar sen sa vi "Hej då" och då kändes det som om man hade känt varandra i flera veckor.
21 studietimmar tillsammans, då hinnar man prata, diskutera, promenera, äta lunch och fika ett antal gånger.
Vi har bestämt oss för att följas åt på vår resa. Hur mycket får väl framtiden utvisa.
Jag vet att sorgen kommer att komma i intervaller. I morgon kommer Carlanderska ringa för att fråga om jag är gravid. Jag är beredd och ska försöka vara cool. Vill inte vara ledsen mera...
Det är barnmorskan som ringer och jag ska be henne att säga till en läkare att ringa upp gubben.
Då ska han prata lite om framtiden och vad dem tycker att vi ska göra. Vi kommer väl inte få några direkta svar men kanske lite hintar om att det är dags att gå vidare eller inte... Vi får se..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar