Så idag var det dags igen. Duschade imorse och ut kommer en "klump" stor som en enkrona.
Snabbade mig ut ur duschen, torkade lite till. Det kom brunt på pappret men inget färskt blod.
Jag ringde förlossningen och de ville att jag skulle komma upp.
Gubben kom hem från jobbet och en timme senare var vi på NÄL.
Hjärljuden såg fina ut, de låg mellan 145-150.
En läkare kom in för att prata med oss. Det var samma som vi träffade första gången vi var där. Hon ställde lite frågor om hur det var med mig och hur mycket jag hade vilat. Hon sa att i fortsättningen måste jag vila mer än jag har gjort fram till nu. Jag ska tänka det som om jag vore inlagd. Det innebär ungefär att jag kan ligga i sängen, eller sitta upp och på sin höjd vattna blommorna (läkarens uttryck).
På det vaginala ultraljudet låg huvudet neråt precis som förra gången. Moderkakan ligger precis vid öppningen men inte över "utgången". Hon sa att det finns fortfarande stora möjligheter att jag ska kunna föda vaginalt men i nuläget skulle det bara gå med kejsarsnitt.
Läkaren sa att eftersom blödningen avstannat får jag åka hem men att jag måste vara beredd på att om det blir fler inläggningar kan jag bli inlagd. Jag får ångest när jag tänker på det, sjukhuset ger mig kalla kårar på något vis. Jag vet inte riktigt varför.
Vi kommer inte behöva åka dit imorgon för vår tid på specialistmödravården utan ska tillbaka den 11 oktober för en ny koll. Då kommer de ta ställning till om det blir kejsarsnitt eller vaginal förlossning. Jag får inte arbeta och är sjukskriven fram till nästa besök.
Just nu känner jag mig lugn men även deprimerad. Det är så himla tråkigt allting. Varför kan inget gå iaf lite lätt för oss? Det känns som om vi går i uppförsbacke hela tiden.
För några dagar sedan betalade jag in pengar till Magplasket (vattengympa för höggravida) och det får jag ju såklart inte vara med på. Det var verkligen något jag hade sett fram emot. Nu vet jag inte ens om det går att få pengarna tillbaka.
Men jag måste försöka rycka upp mig. Jag är gravid, Hicken mår bra och det är trots allt inte så lång tid kvar. Varje dag är en dag närmare till att jag, gubben och Hicken blir en familj på riktigt!
6 kommentarer:
Oj, vad jobbigt. Men vad skönt att allt var bra och att det "bara" behövs vila. Du får bunkra upp med bra böcker...
Ja! Du tänker rätt. Det viktiga är att ni mår bra. Lycka till!
Lisa
Men usch vad jobbigt. Men som du säger, huvudsaken är att ni mår bra båda två.
Ta det nu bara lugnt och försök se positivt på tillvaron. Finns det inte en massa saker du skjutit på framtiden? Lugna små saker då, som att fixa fotoalbum, läsa den där boken, skriva det där brevet, rensa bland dom där papprena, ja du vet.
Hoppas du snart får upp humöret, tänk att ni snart är tre i familjen!
Oj vad blandade känslor. Läskigt att det kommer ut saker som blod o klumpar, men samtidigt är det ju bra att ni är gravida och närmar er slutmålet. Vilken bergodalbana det måste vara! Men ni verkar ändå så starka och stöttar varandra så det kommer ju gå bra, men förstår att det är fasligt jobbigt just nu när det är såhär.
Du får ligga i sängen, läsa böcker o göra knipövningar istället för vattengympan.
Hojta om du vill ha några motortidningar - det enda jag kan erbjuda från jobbet. Tyvärr inga tjejtidningar :-)
Men gubben kanske vill ha? :)
kramar!!
men oj! jag förstår att du är orolig och att det känns jobbigt att "bara" vila... samtidigt är det ju helt fantastiskt att ni lyckades med IVF och att lilla Hicken bor i dig. hoppas att du kan hitta lite positiva saker i vardagen snart! kramar från mig.
Fy va jobbigt! Ja, man tycker när man redan gått i genom en resa så borde allt få flyta på nu.
Men ta hand om dig och vila mycket!!
Kram
Skicka en kommentar