Tillbaka igen

Länge sen sist jag vet men jag finns här och följer andras blogger även om aktiviteten på min inte är så hög.

Idag fick jag mens och nu har hela sommaren gått med försök och förhoppningar om ett plus. Varje månad har jag tänk att kanske denna gången, men det blir samma resultat varje gång.

Nu är det dags att blicka framåt mot äggplock och allt annan. Den 1 september har vi fått en tid på Carlanderska. Vi kommer att köpa ett trepack och hoppas hoppas på ett syskon till Olle.

Det känns inte alls som förra gången. Känner mig mycket lugnare inför det hela.
Har dessutom en hel del annat att tänka både med Olle, nytt jobb och plugg på halvtid.
Det kommer att bli en intensiv och spännande höst!

Många kramar Emma

Obeskrivligt

Tack så hemskt mycket för alla era inlägg!
Det känns fortfarande helt overkligt och man kan inte riktigt tro att det är sant det som händer.
Olle kom verkligen med buller och bång och han har gjort mamma och pappa mycket lyckliga.
Det är verkligen ett mirakel. Tänk att han är här, livs levande, inte bara en gråvit figur på en ultraljudsbild.
Han luktar ljuvligt och gör så underbara grimaser.
Han tittar lite nyfiket upp på oss ibland men bestämmer sig oftast för att somna om igen.
För ett år sedan ungefär började jag blogga om barnlöshet och nu sitter jag här med Olle "Hicken" i famnen.
Tänk ändå att det kan fungera, det där med provrörsbefruktning. Det är helt otroligt.
Tänk vad mycket man kan göra idag för oss som behöver lite hjälp på traven.
Till alla er som kämpar därute så säger jag bara att det är värt mödan och du glömmer allt det som varit jobbigt när du hör ditt barn skrika. Nu är det bara vaga minnen och en stor tacksamhet till läkarna som har hjälpt oss.

Det var tänkt att det skulle bli en förlossningsberättelse idag men istället blev det bara en massa tankar som ville ut.
Berättelsen kommer imorgon och då blir det action vill jag lova!

4+6 Lättare att jobba nu

Vilken skillnad det är att arbeta nu, jämfört med förra veckan som var helvetisk.
Nu känns allt mycket lättare, mitt temperament har lugnat sig "något" och jag är såklart mer positiv.

Jag kan fortfarande inte riktigt vänja mig vid de de små värkarna som kommer och går. De hade jag redan förra veckan. När jag läser vad det står på bloggar och andra sidor förstår jag ju att det känns för att det händer något därinne. Men samtidigt har jag kvar den där känslan från förra veckan, att jag tror att mensen ska komma närsomhelst. Efter några sekunder kommer jag ihåg plusset och att jag faktiskt är gravid.

Idag är det dag 18, vår egentliga testdag, känns skönt att den snart är förbi!

dag 14 -kanske imorgon

Nu har jag klarat ännu en arbetsdag. Så skönt som det är att komma hem nu har det nog aldrig varit. Det känns som om så fort jag går i genom dörren kan jag slappna av. Detta är min oas eller vad man nu säger..

Stickandet i magen kommer och går men smärtan känns faktiskt inte så obehaglig. På något sjukt sätt kanske man håller på att vänja sig. Det känns fortfarande som om mensen ska komma vilken sekund som helst.

Idag ska gubben köpa graviditetstest på vägen hem. Händer det inget inatt kommer vi nog att testa till morgon. Vi har hela tiden sagt att vi ska vänta tills dag 18 för att få leva på hoppet så länge som möjligt. Skit samma i det där hoppet, blir det inget kan jag väl lika gärna få veta det nu, så att jag kan börja förbereda mig på en ny behandling.
Gubben sa först att tänk om det blir negativt och ingen mens kommer, tänk vad orolig du kommer att bli då.
Då svarade jag att hur orolig är jag inte nu, jag är ju för sjutton ett nervvrak som bara vill titta på Desperate Housewifes och sova.
Då svarade han inte.

Så vi får väl se hur vi gör! Han kommer nog låta mig bestämma och jag tror just i stunden nu att det blir ett test.

Jag försöker se det där plusset framför mig men tyvärr tänker jag bara minus..
Hoppas jag har fel..

dag 13 - psykisk terror nr 2

Var det psykisk terror dag 6 så kan den inte jämföras med den jag upplever nu.
Oj, oj, oj säger jag bara.

Värken i magen har nu hängt i sen i måndags. Den kommer och går, ibland sticker det en stund och sen försvinner det helt, ibland molar det, jag vet inte vad jag ska tro längre.

Det är nästan omöjligt att jobba. Jag försöker vara en glad och positiv lärare men det är då inte lätt. Barnen har nog märkt att man måste "passa" sig lite för mig. Något skämthumör finns inte precis.

Igår träffade jag Stina. Det var skönt!
Vi pratade mycket om incidenten natten till måndag då jag fick ont och blev så rädd. Det känns nästan som jag redan har upplevt ett misslyckande. Hon hade egentligen inga direkta svar men på något sätt så får hennes ord mig att förstå att jag kommer klara det, om det skulle hända.

Jag är fortfarande rädd så att mina fingrar faktiskt skakar.
Klarade inte av att åka till kören idag.
Men jag sitter här och skriver och håller mig ovanför vattenytan, även om den känns väldigt nära nu.

Imorgon är det två veckor sedan äggåterföringen.
Nu önskar jag nästan att det vore ruvardag 1 igen, för då kände jag mig så lugn och avslappnad.

Åh, nu sticker det till i magen och så tänker jag att det är kört.....nej, nu ska jag vara positiv...
Usch vad det går upp och ner, jag blir GALEN.

dag 12 - på väg till psykologen

Idag ringde jag till jobbet och sjukanmälde mig.
Jag ska till Stina (psykologen på SU) idag. Egentligen skulle jag kunnat jobba under förmiddagen eftersom jag inte ska vara där förrän klockan 14 men jag orkar inte.
Jag skiter i jobbet just nu, jag vill bara vara hemma och ta det lugnt och slippa stressa upp mig över att börja blöda när jag inte är hemma.

Jag har sovit som ett barn. Igår när jag kom hem från jobbet sov jag i två timmar. Efter att varit upp en timme gick jag och la mig igen och har nu sovit i 12 timmar. Så himla skönt!

Värken fanns där igår kväll fast inte lika intensiv. Nu känner jag en molande känsla i magen.
Har en känsla av att värken blir värre när man rör sig mycket, så länge jag håller mig stilla känns den knappt.

Tack för alla inlägg, ni får mig att våga hoppas.
Än så länge ingen mens...

dag 11 - jag tror att det är kört

Mår verkligen skit just nu.

I natt vaknade jag vid två tiden med ordentlig värk i magen, jag tänkte att nu har jag börjat blöda, nu är det kört. Jag gick på toaletten men där var det ingenting. Jag tog två alvedon och gick och la mig.
Då kom ångesten, jag fick panik, grät säkert en timme i sträck.
Gubben sa att jag skulle försöka sova, att vi inte kunde göra något men hur sjutton skulle det gå till. Det kändes som om världen rasade, hur ska man orka.
Till slut somnade jag.
Vaknade på morgon med lite mindre värk (alvedonen hjälpte nog till). Fortfarande ingenting..

Nu sitter jag på jobbet och är skitnervös. Tog två alvedon till när jag kom till jobbet för jag tänkte att jag skulle slippa tänka på värken. Men det är precis som om de inte hjälper, det småvärker hela tiden.

Det känns verkligen som jag ska börja blöda när som helst.
Kan man verkligen ha riktiga menssmärtor utan att det behöver vara kört?

Jag är så himla rädd, vet inte hur jag ska hantera det, jag vill inte bli deprimerad igen.
Snyft....

dag 10 - kanske, kanske inte, kanske, kanske inte...

Åh, nu vill jag bara att dagarna ska gå fort fort fort och att jag inte får mens såklart.

Det är konstigt det där med psykologi. Så fort jag börjar tänka i positiva banor och börjar tro på att det faktiskt kan funka så är det precis som om min "sjuka" hjärna säger till magen att börja värka. Precis som om att den vill ta ner mig på jorden. Då slutar jag hoppas och börjar analysera allt i minsta detalj istället. Varför stack det till i magen? värker det inte lite väl mycket? och vips så är alla symptom borta..
Varför ska det vara så farligt att hoppas!
Det måste man väl ändå få göra.

Idag har vi varit i Åsa och hälsat på en nära vän som fått sin efterlängtade bebis.
Hon är verkligen ett litet mirakel! Kompisen hade försökt bli gravid i ungefär ett halvår, hon hade tidigare opererat bort cystor i livmodern och senare fått veta att de hade kommit tillbaka. Hennes kille hade lämnat spermaprov och fått veta att det knappt var något liv i simmarna.
Samma vecka som läkaren ringer för att berätta att de ska få tid till provrörsbefruktning tar hon graviditetstest som visar positivt....och nio månader senare har lilla Tilde kommit till livet.
Helt otroligt och underbart!

dag 9 - biopremiär igår

Igår var jag, gubben och två kompisar på premiären av "Män som hatar kvinnor".
Den var verkligen jättebra. Alla detaljer från boken var självfallet inte med men helheten fanns där. Scenerna mellan Lisbeth Salander och hennes förmyndare var obehagliga, då åkte halsduken upp till ögonen. Synd att inte fortsättningarna kommer på bio utan tv, det blir liksom inte samma sak.

Annars mår jag bra, har inte haft någon värk utan känner mig mest som vanligt.
Oron finns där självfallet, men det är lättare att slappna av nu under helgen och inte behöva oroa sig över att mensen ska komma på jobbet.

Nu har halva tiden av ruvningen gått, innan det är dags att testa.
Min testdag är den 9 mars.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag kommer dit.

dag 7 - lugnare idag

Nu känner jag mig som vanligt i magen igen.
Jag har inte känt något i de nedre trakterna på hela dagen.
Detta har gjort mig lugnare, för tillfället.

Nu är det bara en dag kvar på jobbet innan man kan andas ut igen.
Ska bli så skönt med helg.

Jag har kommit på det ultimata sättet att skingra mina tankar; Desperate Housewifes.
Gubben beställde andra säsongen åt mig och det är så skönt att bara ligga och titta.
Det dumma är att avsnitten är så himla korta så man måste ju minst se tre stycken...hehe

dag 6 - psykisk terror

Gud vad detta tar på krafterna, det upptar hela ens vardag, det går inte att släppa det en sekund.
Ena stunden vill jag bara ge upp, tänker att nu kan det lika gärna börja blöda för jag tror ändå inte på detta.
En stund senare tänker jag att varför skulle det inte kunna vara min tur nu, det finns ju faktiskt vissa som det går för första gången.
Hur ska man orka, det är ju bara dag 6.

Stickandet i magen upphörde igår men den "svaga" molvärken finns kvar, ständigt.
Varje gång den där progesteronvaggisen börjar rinna tänkar jag att nu är det kört.

Jag försöker vara stark och leva på som vanligt men det är svårt, jag är mer rädd för hur jag kommer att reagera och klara av situationen om det inte går än det faktum att inte blir något denna gång.

Pust....

dag 4 - nojjig

Börjar bli lite nojjig..
Jag tycker att det sticker till i magen med jämna mellanrum och i olika intervaller.
Det småvärker lite men det gör verkligen inte ont. Ändå är det så mycket så jag ibland känner det fast jag är mitt uppe i arbetet som oftast brukar skingra det mesta. Jag känner mig olustig i kroppen.

En konstig fråga, men när brukar man börjar blöda om det inte har blivit något? Kan det komma innan det ens har gått en vecka sen äggåterföringen?
Skulle nog kunna slappna av mer om jag visste att jag just nu oroar mig i onödan.

dag 3

En lugn och skön dag med mycket vila.
Dessutom har solen skinit så man har kunnat sitta i vårt inglasade rum och bara njuta av värmen. Tyvärr försvinner snön men det kan jag leva med.

Jag hoppas att de närmsta dagarna kommer att gå fort och att jag kommer känna mig så lugn som jag gör nu.

Imorgon är det dags att börja jobba igen, sportlovet är slut för den här gången.
Jag avskyr tidiga morgnar, det är riktigt plågsamt..

dag 2 - Islänning

Igår var jag med min bästa kompis och tittade på ännu en islandshäst som hon är intresserad av att köpa. De hade även ett 5-årigt sto till salu som
jag blev förälskad i.


De frågade om jag vill rida den men jag sa nej fast jag egentligen ville. Tyvärr tänker jag inte chansa nu när jag är ruvare, tänk om det skulle påverka trivseln där inne.

Om detta inte går vägen vill jag inte att det ska finnas något jag har som gjort som skulle kunnat ha påverka det, särskilt inte mitt hästintresse.


Jag får helt enkelt vänta och se, det börjar man bli van vid det här laget.

Ikväll är det Melodifestivalen.
Själv tror jag att Molly och BWO går vidare utan att ha hört låtarna.

Vi får väl se!

dag 1 - Avslappnad

Det har känts skönt och avslappnat idag.
Jag har inte oroat mig ett dugg inför framtiden.
Ska njuta så länge det varar.

Nu ska jag och gubben och hem till våra närmsta vänner och ha en myskväll.

Då var man ruvare!

Efter en olidlig kvarts väntan på ett telefonsamtal som vi inte ville skulle komma började vi förstå att det nog väntade ett litet embryo på oss på SU.

Och mycket riktigt, av 6 ägg blev tre toppembryon, ett till mig och två till frysen.
Embryologen sa att det var ett bra resultat, så jag får lita på hennes ord.
Jag frågade varför de valde just detta embryot och då svarade hon att de andra hade något mer fragment, vad nu menas med det!?

För första gången på länge känner jag mig avslappnad och lugn. Jag anar att det bara kommer att hålla i sig i några dagar men jag ska njuta.

Även om det är vår första IVF och jag har hört att rent statistiskt oftast fungerar på den andra IVF:n så börjar jag tro att det faktiskt finns en möjlighet att det kan gå nu.
Det var ju i alla fall ett fint embryo!!

Nu är vi ett steg närmare vårt mirakel. Närmare än så här har vi inte varit på länge..

Nervös väntan

Nu är det bara att ta sina progestronvagitator 3 gånger om dagen och hoppas på det bästa.
Vi kan inte påverka utgången, vi kan bara hoppas och försöka tro på att detta ska fungera.
Bara det blir ett embryo är jag nöjd för då får i alla fall min kropp en chans att klara detta.
Vet inte hur jag kommer att reagera om det inte blir några embryon alls, den tanken känns riktigt skrämmande.

Den där kvarten imorgon mellan 11.30 och 11.45 kommer vara olidlig.
Jag sa till dem på sjukhuset att de skulle ringa gubbens mobil om det var något.
Tänk alla gånger jag har fått berätta för gubben att graviditetstest varit negativa och att mensen har kommit.
Denna gång får han ta det och han tycker faktiskt att det är helt ok!

Själv tänker jag gå ut på en promenad och komma hem vid 12 snåret.
Har de inte ringt måste vi åka 12.30 färjan för att komma till SU i tid.

Nu gäller det!

Tillägg

Det kan bli fel när man skriver snabbt.
Såg att jag hae skrivit att det inte precis var smärtsamt men det var ju just det som det var.
Morfinet gjorde sitt men visst kändes det!!

ÄP - allt har gått bra

Nu är det äntligen gjort, äggplocket.
Jag kan inte påstå att det INTE var smärtsamt men det gick ändå bra!
De fick ut lika många ägg som de äggblåsor som de såg på ultraljudet i torsdags-6 stycken.

För de som orkar läsa så kommer här en återberättelse.

Vi kom till sjukhuset vid 9.30.
Jag fick byta om till en urtvättad skjorta och gräsliga strumpor som gick upp på låren. Snyggare har man varit..
Efter en stund gick gubben i väg för att ta sitt "prov". Det var så synd om honom för rummet han gick till var upptaget. Han kom tillbaka till avdelningen och fick göra det på en toalett.
Klockan 10.00 fick jag ta två värktabletter, då kände jag mig fortfarande ganska lugn.

Det var två andra tjejer i rummet som var före mig. Det kändes lite som löpande band men alla barnmorskar tog väl hand om oss, tycker jag!

Vid 9.50 när de kom tillbaka med tjejen som var före mig blev jag riktigt nervös. De sa till mig att det var dags och jag fick gå på toaletten (blåsan ska vara helt tömd innan ingreppet).
Efter toalettbesöket kom tårarna, gubben sa efteråt att jag såg ut som ett uppgivet barn.
Vi fick hälsa på läkaren som hette Lars och han sa att det skulle gå bra och att de flesta inte tycker att det gör så ont.

Jag var orolig för morfinet eftersom jag blev så dålig av det den gången jag fick missfall. Då fick jag nämligen det som smärtstillande och kräktes i flera timmar. Barnmorskan sa att tårarna nog kom sig av att jag var orolig för att tappa kontrollen och det stämde verkligen.

Själva ingreppet gick på 15 min. Hon gav mig morfinen i tre omgångar i en kanyl som de satt tidigare.
Det ondaste var lokalbedövningen i livmodersväggen.
Det enda som jag minns tydligt är när hon som tog emot det som läkaren "sög" ut var: Här har vi första ägget.
Efter det kände jag mig lugn, då var det i alla fall ett. Innan läkaren gick in i den andra äggstocken fick jag tredje dosen morfin och sen var jag helt borta. Allt bara snurrade och jag var knappt kontaktbar, enligt gubben.

Efteråt hämtade de sängen och hjälpte mig i den, jag kunde nästan inte stå på benen. Jag fick i början kämpa med att hålla upp ögonen men medicinen gick ganska snabbt ur kroppen.
Jag fick vara kvar på sjukhuset ungefär 1 och en halv timme efter ingreppet för jag hade så ont. Jag fick även smärtstillande mot värken.

Vi åt frukost och pratade med en barnmorska om det som kommer att hända nu.
Sen fick vi åka hem!
Jag har sovit tills nu, känner mig helt knockad. Det gör inte ont när jag håller mig stilla men så fort jag rör mig hugger det till. Har aldrig tänkt på tidigare hur mycket gupp det är i vägen när man kör bil, men nu vet jag det, aj aj aj...

Just nu känner jag mig lugn, jag vet inget om äggens kvalité mer än att det var 6 stycken men tur är kanske det för då hade jag nog oroat mig ännu mer.
Nu är det bara att vänta till torsdag. Har de inte ringt mellan 11.30-11.45 så ska vi komma in 14.00 för att "hämta hem" ett litet embryo.

Nu ska jag inta sängläge igen!

Dagen innan äggplock

Känner absolut ingenting.
Tycker kanske att man borde känna någonting efter all medicinering.
Jag känner mig precis som vanligt. På något vis hade det känts bättre om jag mådde LITE dåligt men inte...

Gubben och kompissnickaren lägger jut nu ekparkett i vår hall. Det blir jättefint!

Jag är väldigt nervös för morgondagen, det märktes tydligt igår kväll då jag började gråta hysteriskt när vi skulle sova. Just då kändes det som att jag vill skita i allting och bara ge upp men idag känner jag mig starkare.
Imorgon vet jag om det blir några ägg eller inte!
Jag hoppas så mycket att jag håller på att dö, typ..