onsdag 25 februari 2009

dag 6 - psykisk terror

Gud vad detta tar på krafterna, det upptar hela ens vardag, det går inte att släppa det en sekund.
Ena stunden vill jag bara ge upp, tänker att nu kan det lika gärna börja blöda för jag tror ändå inte på detta.
En stund senare tänker jag att varför skulle det inte kunna vara min tur nu, det finns ju faktiskt vissa som det går för första gången.
Hur ska man orka, det är ju bara dag 6.

Stickandet i magen upphörde igår men den "svaga" molvärken finns kvar, ständigt.
Varje gång den där progesteronvaggisen börjar rinna tänkar jag att nu är det kört.

Jag försöker vara stark och leva på som vanligt men det är svårt, jag är mer rädd för hur jag kommer att reagera och klara av situationen om det inte går än det faktum att inte blir något denna gång.

Pust....

2 kommentarer:

Sofie sa...

Det är nog viktigt att försöka hålla uppe hoppet så gott det går, jag vet ett par som har gjort 3 behandlingar och lyckats alla de tre gångerna, det sista som lämnar oss är hoppet! =)
Förstår att det känns jobbigt, dagarna består av en ständig väntan och en gruvsamhet när varje toalettbesök närmar sig.
Ibland känner jag också som dig, lika bra att få blödningen överstökad eftersom den ska ju ändå komma, medan jag i nästa stund fantiserar om att det är ett litet liv där långt inne och att jag bara skulle vilja gå runt och drömma och aldrig göra nåt test. Lite "psyko vibbar" eller!!=)
Ta hand om dig!

Lilla J sa...

Håll ut! Snart vet ni. Försök hålla dig så sysselsatt som möjligt, det är mitt enda råd. Men visst sniglar sig tiden, så är det bara.
Kramar