Åh, nu vill jag bara att dagarna ska gå fort fort fort och att jag inte får mens såklart.
Det är konstigt det där med psykologi. Så fort jag börjar tänka i positiva banor och börjar tro på att det faktiskt kan funka så är det precis som om min "sjuka" hjärna säger till magen att börja värka. Precis som om att den vill ta ner mig på jorden. Då slutar jag hoppas och börjar analysera allt i minsta detalj istället. Varför stack det till i magen? värker det inte lite väl mycket? och vips så är alla symptom borta..
Varför ska det vara så farligt att hoppas!
Det måste man väl ändå få göra.
Idag har vi varit i Åsa och hälsat på en nära vän som fått sin efterlängtade bebis.
Hon är verkligen ett litet mirakel! Kompisen hade försökt bli gravid i ungefär ett halvår, hon hade tidigare opererat bort cystor i livmodern och senare fått veta att de hade kommit tillbaka. Hennes kille hade lämnat spermaprov och fått veta att det knappt var något liv i simmarna.
Samma vecka som läkaren ringer för att berätta att de ska få tid till provrörsbefruktning tar hon graviditetstest som visar positivt....och nio månader senare har lilla Tilde kommit till livet.
Helt otroligt och underbart!
2 kommentarer:
Då har du varit i våra hemtrakter idag :-), vi bor i Åsa.
Håll ut några dagar till. Snart får vi båda plus på stickan :-). (Jag envisas med positiva mantran)
Kram kram
Ja det är konstigt det där hur man känner efter så mycket att man till slut känner något man annars inte känt.
Men kom ihåg att ont inte behöver vara dumt. Jag hade typ mensont innan jag plussade. Dom där Progesteronvaggisarna ställer ju till en del med symptomen, så fortsätt du med dom positiva tankarna - dom tror jag på!
När blir det testdag?
m.
Skicka en kommentar