fredag 27 mars 2009

7+3 Ett lyckligt vrak

De senaste två dagarna har jag varit så oerhört trött. Jag känner mig ständigt trött och vill bara sova hela tiden. Det har varit så illa så jag inte ens orkat uppdatera bloggen.
Illamåendet gör sa att jag inte får i mig så mycket mat heller, mest grönsaker och bröd. Varm mat är nästan omöjligt men pasta går hyfsat. Tröttheten blir ju inte precis bättre när man inte får i sig ordentligt med mat.
Men jag klagar INTE....tro inte det. När jag blundar ser jag det lilla pickande hjärtat framför mig och det känns underbart.

Igår efter jobbet när jag och gubben var och handlade sa han att detta var första gången på länge som han kände sig glad, på riktigt!!!!

Själva besöket på Sahlgrenska gick bra. Vi träffade läkaren Lars som var helt underbar. Han var så himla lätt att prata med och jag kände mig så bekväm med honom.
När han gjorde VUL:et var jag skitnervös. De sekunder som det tog för honom att hitta embryot kändes som en hel evighet. Plötsligt dök det upp på skärmen likt en vindruva (9.9 mm) med en pulserande mitt. Först såg jag inte hjärtslagen och fick fråga om läkaren såg det. Han sa att det slår fint, sen zoomade han och trots att det blev suddigt såg man hjärtslagen tydligt.
Jag och gubben tittade på varandra och log. Det var på riktigt, miraklet finns där inne och det lever.
När VUL:et var klart sa Lars att nu har ni ökat era chanser att lyckas till 94%. Jag trodde inte det var sant. Var våra odds verkligen så goda?
Då berättade han att risken att jag skulle få ett tidigt missfall var mycket liten eftersom man vid spontana graviditeter inte gör ett så här tidigt ultraljud och då upptäcks inte heller embryon som inte lever längre. Det kan ta upp till 4-6 veckor innan det stöts ut. När nu vårt lilla embrya växer som det ska och hjärtat slår som det ska är det en väldigt god start på graviditeten.

94% - Det är inga dåliga odds!!!!

Lars berättade att nu får mödravården ta över, han önskade oss lycka till och barnmorskan bad oss skicka ett kort på bebisen när den kommit. De kändes verkligen som de trodde på oss.

Nu går inte vi här och tänker att självklart blir det en bebis. Vi är fortfarande väldigt oroliga men nu kan vi låta oss vara lite mer avslappnade och positiva. Vad som helst kan fortfarande hända men vardagen känns lite lättare när man vet att allt är som det ska därinne.

Nu ska jag gå tillbaka till soffan och se på finalen av Let´s Dance!

3 kommentarer:

Anonym sa...

Underbart! Jag hoppas att vara i din situation om cirka 2,5 månader (äggdonation)- att se ett pickande hjärta!
Kram Lisa K

Jessica sa...

Vad härligt att se det där lilla pyret på din sida. Det ska bli spännande att se det växa =)

Maja sa...

Så himla fint! Jag är så glad för er skull!