Idag känner jag sorg för min bloggvän Jessica. Efter några veckors lycka fick hon idag vet att pyret inte levde. Varför, varför, varför......
Vad finns det för mening med allt detta, varför kan inte kämpandet få ta slut någon gång.
Jag minns tillbaka till mitt missfall och gråter...
Är själv livrädd för att samma sak ska hända mig...tänk om mitt mirakel inte lever där inne??
Jag vill veta nu, vill inte vänta i 3 veckor till innan jag får svar.
Jag hatar den plågsamma väntan som samtidigt blandas med hopp om framtiden. JAG VILL VETA NU!
Igår berättade jag för min rektor om min graviditet. Jag var tvungen eftersom hon ville att jag skulle gå Lärarlyftet i höst. Kändes inte bra att bara säga att jag inte ville när jag tjatat om det i två år. Så nu vet hon och har lovat att inget säga..
Nu ska jag åka till gbg och sjunga lite. Hoppas att det kan skingra mina tankar..
1 kommentar:
Min vän, jag har också undrat varför hela dagen. Nu är jag sådär konstigt avtrubbad på något sätt. Det är jobbigt att ta in verkligheten.
Tack så mycket för ditt stöd, det är guld värt.
Och var inte rädd, det här kan inte hända oss båda. Och särskilt inte dig som redan har haft din beskärda del av missfall. Nej, din bebis mår säkert jättefint i magen.
Stor kram till dig!
Skicka en kommentar