Flytt från gammal blogg

Känner mig orolig och frustrerad
Idag är det bara jobbigt. Känner mig orolig i hela kroppen, oroar mig för att alla vänner snart kommer vara gravida, strssad över att vår renovering aldrig kommer bli klar, gråtfärdig med ett dunkande hjärta i bröstet, trött, ensam och vill bara härifrån.
Idag känns det som om jag ser mig ovanifrån. Som om detta egentligen inte händer mig.
Idag har jag och killen pratat om alla papper som vi ska fylla i och ha med oss nästa onsdag. Vi måste ta ställning till om vi vill ge bort spermier, ägg och embryon till forskning eller donation. Det är ett ganska svårt beslut att ta. Om mina ägg är odugliga skulle jag så gärna vilja få någon annans men jag är ändå osäker på om jag själv vill ge bort mina. Det talar så emot varandra. Vill jag ha så måste jag väl också ge eller…..
Nu är det bara fem dagar kvar….



November 12, 2008
Äntligen, snart är det dags!

Oj vad mycket som har hänt sen senast!
För två veckor sedan ungefär kom ett brev på posten, vi har äntligen fått en tid på ferilitetskliniken på Sahlgrenska. Det var en stor lättnad att änligen kunna börja räkna ner. Vi hoppades såklart att det skulle gå vägen denna månaden men för en vecka sen kom den på dag 25. Jag fattar ingenting, min kropp verkar inte vara så stabil för tillfället. Jag brukar alltid ligga på runt dag 30.
Detta var första månaden på länge som jag inte grät. Jag kände mig bara uppgiven, olycklig och frustrerad. Nu är det bara att hoppas att IVF ska funka. Nästa onsdag den 19/11 är det dags. Klockan nio ska vi vara där för info, träff med läkare och barnmorska. Jag är sååååå nervös..
Mina kompisars magar börjar växa. Jag är så glad att ingen slipper gå samma väg som jag. Det önskar jag inte ens min värsta fiende. Det jag är ledsen för är att jag inte kan vara en större del av deras graviditet men jag orkar inte! Att ringa är svårt men när de ringer så känns det skönt. Det är ju inte så att jag inte vill prata med dem.
Det jag saknar mest är någon att prata med som vet vad jag går igenom. Man känner sig så otroligt ensam som om jag är den ende som går igenom detta och att ingen kan förstå hur jag känner, inte ens min sambo.
Jag vill bli mitt gamla jag igen, jag tycker inte om den person jag har blivit…hallå vad har jag tagit vägen. När ska mitt liv få fortsätta, hur länge ska jag behöva stå kvar på den här hållplatsen. Jag börjar bli rastlös…..hjälp…..



Oktober 24, 2008
Bebisepidemi

Just nu verkar det vara en bebisepidemi på gång. Fyra stycken människor som jag känner har meddelat att de är gravida på bara en vecka. Det har varit så jobbigt att jag inte ens har orkat skriva av mig på bloggen. Plus att jag har fyllt 27. Bläää jag vill inte bli äldre…
Något som jag funderar mycket på för tillfället är hur vänner och bekanta väljar att vara inför mig och mitt “problem”. De flesta av mina vänner har förstått att jag tycker att det är viktigt att vara öppen. Om de blir gravida så säger de det till mig innan exempelvis ett kalas så att det inte kommer som en nyhet för mig när det är massa människor omkring. Det kommer ändå vara jobbigt för mig men det är det som känns bäst.
Att smyga med det eller bara undvika att säga något och sen när de typ börjat bli tjocka så ska jag se att “hoppsan hon är visst med barn”. Detta har hänt mig och jag föröker tänka på att de gjorde såklart de som de trodde var bäst för mig. Det kan inte alltid vara lätt att veta hur ett “psykfall” ska reagera. Ja, det är precis så jag känner mig som nu. Ett psykfall. Inget roligt precis
Men jag tror att för de flesta som är i min situation så varar ärlighet längst!!
Nu ska jag åka på körhelg och sjunga till jag blir hes!
Kram kram


-->
Oktober 16, 2008
Historik

Många säger att man inte ska titta bakåt i backspegeln utan att försöka se framåt. När jag mår som sämst fungerar detta inte så bra. Allting började för ungefär två år sedan…
Vi hade slutat att skydda oss och tänkte att blir det något så blir det. Det jag lärde mig av detta är att när man väl har fått bebisar i skallen är det svårt att släppa det. För varje månad som gick började jag fundera på att man kanske måste börja tänka på ÄL och annat. I januari 2007 började vi testa med stickor. De fungerar som så att man kissar på en sticka och får då veta om man ska ha ägglossning inom ett dygn ungefär. Då gäller det att köra på om det visar sig att man har det.
Efter 4 månaders försök blev jag hispig som jag kan bli ibland! Jag ringde mödravårdscentralen och sa att vi försökt på riktigt ett år (fast det inte riktigt var sant) och att vi ville få en utredning. Det var ett jobbigt samtal men efter det kändes det som om jag kunde släppa det litegrann och ändå njuta av att det snart var vår och sommar.
En månad senare är det dags för min älskade systers möhippa som jag ansvarade för. Tankarna var på annat håll dagarna innan trots att stickan finns med varje morgon. Lördag morgon samma dag som möhippan gav stickan utslag, för första gången. Jag viskar i min sambos öra att i natt när jag kommer hem…..
En vecka senare börjar jag få värk, en vecka innan BIM (beräknad icke mens). Jag tycker det är konstigt eftersom min mens brukar vara så regelbunden. Men det händer inget och när det är försenat ett par dagar åker jag till Apoteket. Jag minns någonstans långt inne att jag tittar ner på stickan och ser det där krysset. Lyckan väller över mig och jag hoppar på stället och får panik för att sambon inte kommer hem förrän 2 timmar senare. Hur skulle jag kunna hålla mig? När han väl kommer innanför dörren häver jag det ur mig. Det var så härligt. Det bästa jag varit med om!
MEN jag minns även att bland det första jag sa när vi satt i soffan och inte riktigt trodde att det var sant var: “Vad som än händer så vet vi nu att vi i alla fall kan bli gravida”. De orden är nu de som försöker hålla mitt hopp kvar. Det har ju gått en gång så då måste det väl kunna gå en gång till.
Ta hand om er!



Oktober 14, 2008
Jobbig gårdag

Hej mina ännnu icke existerande läsare. Igår var det jobbigt, mer jobbigt än vanligt. Jag var tvungen att säga till min kollega att jag inte klarade av att undervisa mina elever. Jag hade tagit två alvedon men de hjälpte inte överhuvudtaget. Fick en starkare tablett av henne (som jag vet nu att man inte alls ska använda om man ska ha någon chans att bli gravid) och låste in mig i ett grupprum med soffa. Tog av mig min rosa schal och försökte värma mig så gott jag kunde. Där låg jag och kved i knappt en timme men det hjälpte inte ändå. Jag stod ut min sista lektion men sen åkte jag hem.
Somnade framför tv:n när min bästa kompis ringer och frågar om jag inte ska med till ridningen. Jag ville säga nej för jag mådde så uselt och det sa jag också och vi lade på. Efter några minuter ångrar jag mig, ringer upp och säger att jag ska med. Jag vill inte att hon ska tro att jag är ett psykfall även om jag är det. Anledningen var faktiskt mina smärtor men jag vet inte, jag vet ingenting längre. Det var iaf skönt att rida. Tankarna skingrades för en stund.
Min bästa kompis är verkligen den bästa, hon finns alltid där för mig. Hon tvingade mig i går i bilen på väg till ridningen att säga: “Jag kommer att få egna barn…av eget kött och blod” Hon vill att jag ska säga det 2 gånger om dagen. Hon tror att det kan vända den negativa spiralen jag befinner mig i. Jag tror verkligen på henne, sjuksköterska som hon är, så varje dag från och med nu skall jag säga de orden.
I går beställde sambon broschyrer om adoption. Känns overkligt men kan det ta mig närmare ett eget barn så gör jag vad som helst.


-->
Oktober 13, 2008
Både det ena och det andra

Det är väl konstigt hur världen är “funtad”. Räcker det inte med att man blir helt förstörd och inte ens vill vakna på morgon. Måste man dessutom ha så j-vla ont och inga tabletter som hjälper samtigt som man måste gå på toa och byta stup i kvarten. Vissa säger att man ska vara glad för att ha mens för då vet man att allt funkar som det ska. Bullshit säger jag! Ingenting funkar i min kropp.
Åh, det är nästan så jag vill åka hem från jobbet. Jag vet inte hur jag ska fixa de lektioner som är kvar…aaaajjjjj


-->
Oktober 12, 2008
Den eviga väntan

Vet egentligen inte varför jag har startat en blogg. Jag tror det kan bero på mitt stora behov av att få ur mig mina tankar och funderingar. För 1½ år sedan startade jag en blogg. Då var jag en lycklig 25-åring som precis blivit gravid. Livet såg så ljust ut, allting var ett enda skimmer.
Nu 1½ år senare har skimret bytts ut mot gråaste dimma. Jag fick missfall för drygt ett år sedan och sen dess….ingenting. Ingenting fungerar och uppgivenheten är stor.
Jag hoppas att denna sida kommer att läsas av mina nära och kära den dagen då mitt mirakel är här om det någonsin kommer. Då kanske de kan få en ännu bättre bild av vad jag och min sambo har gått igenom.
Tills dess vill jag hitta andra som är i samma situation som mig och finnas till för dem. Det är konstigt att man kan känna sig så ensam trots att kamratkretsen är så stor.
Ta hand om er där ute. Vi skrivs!