torsdag 27 november 2008

Ska bli skönt att träffa psykologen

Precis när jag skulle skriva mitt inlägg så ringer mobilen. Det var psykologen på Sahlgrenska (IVF-kliniken) som ringde. Vi har ringt om varandra i en veckas tid.
Jag ska få träffa henne den 9/12 och det känns så himla skönt.
Har länge velat ha någon professionell att prata med och när vi fick kallelsen på posten var det det första jag tänkte. Äntligen, någon som har erfarenhet om hur andra har upplevt det jag går igenom och som kan hjälpa mig att klara av detta.

I samma veva var jag inne på Sahlgrenskas hemsida och läste om henne och det kändes som mitt i prick. Hennes ord beskrev precis hur jag känner.
http://www.sahlgrenska.se/vgrtemplates/Page____70922.aspx


Barnlöshet är en sorg varje månad när mensen kommer. Man åker ner i botten och det känns som om man aldrig kan komma upp igen. När man närmar sig dagarna kring ÄL (ägglossning) blir man glad (särskilt om man har fått stegring på ÄL-stickan), nu finns det en chans, jag fungerar, jag är normal. Efter några dagars "mys" känns det som om nu har man gjort vad man kan. Lugnet infinner sig i ungefär en veckas tid. Då börjar oron, jag känner ingenting, borde jag inte känna någonting, men visst har jag lite on i brösten, men jag känner ingen molvärk, men visst smakar det lite järn i munnen, men jag är ju inte ett dugg trött.....och så fortsätter man mala.
Dagarna innan BIM (beräknad icke mens) är olidliga. Varenda toalett besök är en blandning mellan hopp och förtvivlan. Så en dag, blir det rött på pappret, det känns som om man aldrig ska orka resa på sig, vill bara försvinna, detta händer inte MEJ! Man hamnar i botten igen, lite längre ner än förra gången.
Så här fortsätter det för mig varje månad och jag trodde botten var nådd men inte...
Det går alltid att sjunka längre ner.

Därför känner jag att jag behöver hjälp. Jag måste få råd vad jag kan göra när det känns som värst. Hur ska man överleva denna pina??? Finns det ett slut och vilket är det???

Jag har inte hört någonting från sjukhuset om min ämnesomsättning. Det ändå läkaren sa var att om det skulle se dåligt ut så skulle vi få skjuta upp behandlingsstart. Han sa inte hur jag skulle få informationen, om han skulle höra av sig eller inte?
Någon annan som har erfarenhet av detta? Hör jag inget så är det ok eller? Som det är nu ska jag ju inte ha kontakt med dem förrän efter att jag har börjat spruta! Jag är förvirrad!!

Ta hand om er där ute!

6 kommentarer:

Lilla J sa...

Stina är kanon! Träffade henne första gången förra veckan och det kändes jättebra. Ska faktiskt också dit den 9:e, både till henne och till läkaren.

Det här är ju i allra högsta grad en livskris, så inte så konstigt att man behöver hjälp inte bara med det fysiska. Bra att de har en egen psykolog tycker jag! Hoppas du får bra hjälp av henne!

Jessica sa...

Så bra att du ska träffa en psykolog!
Jag borde också ta tag i det där...

Ring sjukhuset angående din ämnesomsättningsundran, så slipper du grunna i onödan. :-)

Kram från Jessica

Sara sa...

Du satte verkligen exakta ord på känslan när mensen kommer och man känner sig så "värdelös" varje gång.. Skönt att få veta vad som är fel iaf tycker jag.

Vad bra att du bokat tid hos psykolog, det underlättar jättemkt för mig i perioder och hon verkade ju kanonbra.
Ta hand om dig och ha en skön kväll.
Kram Sara

Stapplande Steg sa...

Halkade in på din blogg via Lilla J. Vill bara säga, se till att allt är ok med dina sköldkörtelprover. Jag blev spontangravid efter att hypotyreos konstaterats och jag hade fått behandling för denna. Detta efter flera hormonkurer, ett misslyckat IVF och konstaterade fel på både mig och maken. Och vad gäller kris, så måste jag säga att barnlöshetskrisen är det värsta jag någonsin gått igenom. Jag tycker tom att det är tufft att tänka tillbaka på den. All lycka!

zygoten sa...

Hej Pez! Tack för dina kommentarer på min blogg. Jag vill bara säga att jag minns den känslan jag hade innan vi började vårt första ivf-försök. Känslan är en blandning av misslyckande, oro, förväntan och på ett sätt, nyväckt hopp.
Själva behandlingarna har jag trots allt upplevt som lindrigare än väntat och än så länge ser ju resultatet ljust ut;)
Det här är en känslomässig berg-och-dalbana men det kan kännas skönt att veta att man inte är ensam. /kram z

Jenny sa...

Jag håller verkligen tummarna för er när ni startar er IVF. Jag tror dessutom att bloggeriet är ett himla bra sätt att få skriva av sig. :-) Kram från Jenny- i samma situation som du själv.