13+2 Blåsigt ute, lugnt inne

Vilka vindar det är på Västkusten idag. Jag och Mysla höll på att blåsa bort på vår promenad. Tur att det var lugnare inne i skogen.

Gårdagen var verkligen härlig. Just nu känner jag mig så lätt, jag flyter fram på något sätt.
Jag ser ultraljudsbilden framför mig när jag blundar. Ser huvudet som rör sig varje gång den lill* hickar. Det lilla benet som sparkar och konturen av den lilla näsan. Helt otroligt egentligen, att man kan se så mycket så tidigt.

Läkaren var bra. Det komiska var att jag hade träffat honom tidigare när jag var på Kvinnokliniken i Göteborg för en spolning av äggledarna. Han kände igen mig trots att det var över ett år sen. Jag måste gjort intryck...hehe..
På Orust hyr mödravården in en läkare en gång i veckan för att göra diverse gynekologiska undersökningar.

Han frågade lite kort varför jag var där och jag beskrev min oro. Han sa då att han inte skulle göra någon fosterdiagnostik utan bara se om hjärtat slog som det skulle och se på fosterrörelserna.
Jag sa då att jag inte är ute efter någon diagnostik, att jag bara ville veta om den levde.
Några minuter senare hade jag fått klet på magen och kände tryck från "ULmokajängen" och där var det lilla livet. Den ville inte ligga still utan rörde sig hela tiden.. Han kunde se att den var ungefär 8 cm lång men det var svårt att se exakt med maskinen, som han tyckte var riktigt kass.
Vi fick ingen bild med oss (pga maskinen) men vi minns...det är det viktigaste!

Barnmorskan kollade även mitt järnvärde och det hade gått upp litegrann (110). Fortfarande lågt så jag fortsätter knapra tabletter. Vi pratade om mina svårigheter med maten men det var ingen fara. Jag ska äta det som jag inte mår illa av och tänka på att hela tiden dricka mycket. Det blir inga problem!

Nästa etapp sträcker sig till 18 maj.
Då ska jag ringa Uddevalla sjukhus och beställa tid till det stora ultraljudet..