Förlossningsberättelse 2

Det var inte tänkt att det skulle gå så lång tid mellan gångerna jag skrev men som sagt så finns det mycket annat just nu som upptar min tid. Olle är helt underbar och väldigt snäll men hans mamma är trött. Tänk på att jag vilat och vilat så länge och nu vänds allt upp och ner - då syftar jag främst på sömnen, som det är brist på...hehe..

Ambulansen kom ungefär 10 minuter efter att gubben kommit hem. Det var en manlig och en kvinnlig sköterska. De var väldigt lugna och jag kände mig trygg med dem. Jag trodde aldrig jag skulle behöva uppleva en vaginal undersökning hemma i min egen säng men så blev det. De var tvungna att se hur mycket jag blödde för att veta hur färden till sjukhuset skulle gå till (helikopter, prio 1 eller 2). Jag blödde fortfarande en del men de ansåg att det ändå var ganska lugnt. Den kvinnliga sköterskan berättade att hon hade sett mycket värre.
Vi började färden upp mot Näl, gubben körde i vår bil bakom. Ambulansen ringde till färjan så att de väntade på oss. Tänk om man kunde göra så jämnt!

Resan upp mot sjukhuset gick väldigt lugnt till. Hon satte vätskedropp på mig men jag sa åt henne att inte ge mig för jag var redan då jättekissenödig, kollade även mitt blodtryck. Hela resan var ganska overklig. Jag fattade nog inte riktigt vad som höll på att hända. När sköterskan sa till mig att nu blir du nog med största sannorlikhet mamma idag, kändes det i hela kroppen. Jag började bli riktgt nervös, orolig för blödningen med samtidigt väldigt förväntansfull!

Väl inne på förlossningsavdelningen tog en barnmorska och två läkare hand om mig. De lyssnade på Olles hjärtljud och kollade ifall jag hade några sammandragningar. Hans puls låg mellan 130 och 140. Allt så fint ut!
Läkarna gjorde ultraljud, både på magen och vaginalt. De kunde se att det blödde från moderkakan men de sa faktiskt inte till oss hur mycket. Kanske hade det lugnat sig eller så ville de hålla oss lugna. Först tyckte de att moderkakan hade flyttats sig lite uppåt, 1 mm eller så, dock inte tillräckligt mycket för att en vaginal förlossning skulle vara aktuell. När de kollade en annan vinkel såg det ut precis som förra gången de gjorde ultraljud, att den inte hade flyttat sig någonting alls.
Hur som helst, läkaren började förklara läget för oss. Hon tyckte inte att det var någon idé att fortsätta graviditeten. Barnet var fullgånget minus en dag 36+6 och verkade må bra.
Hon sa att visst skulle de kunna lägga in mig, medicinera mig så blödningen avstannade men då fanns det stor risk för fler blödningar som kunde leda till ett urakut snitt. Hon tyckte inte att detta var ett bra alternativ. Det skulle i vilket fall som helst inte bli en vaginal förlossning eftersom moderkakan inte skulle flytta på sig något mer.
Nu började nog både jag och gubben förstå vad detta skulle leda till!

Då säger läkaren att hon tycker att det är lika bra att göra ett kejsarsnitt.
Gubben ställde då frågan när det skulle göras (Han har berättat för mig i efterhand att han trodde att svaret skulle bli, ikväll eller kanske imorgon.). Hon svarar då, samtidigt som hon tittade snabbt på klockan. De på operation ska äta lunch om en liten stund men efter det så kör vi!

Oj, oj, oj! Helt plötsligt inser jag att det är dags, jag ska bli mamma, gubben ska bli pappa, vi ska bli en familj. Det var en helt otrolig känsla och jag kunde fortfarande inte riktigt fatta. Jag och gubben tittade på varandra och log och jag svarade hans blick med att säga att du måste ju också gå att äta annars kommer du väl svimma vid operationsbordet.

Läkarna gick iväg, gubben gick iväg, barnmorskan tog några prover och pratade lite med mig om det som skulle hända och gick sen iväg. Jag fick en föräldratidning att läsa, jag minns inte ord om vad som stod i den.
Nu låg jag själv i rummet, en utav lamporna blinkade i taket, jag hörde Olles hjärtljud, pulserande från maskinen bakom, en spark då och då från magen men annars helt tyst.
En timme senare skulle jag vara förälder och där låg jag och försökte mentalt förbereda mig på en operation. Jag kände mig konstigt nog så lugn. Där låg jag på sängen med händerna på magen och tittade upp i taket, precis som jag gjort hemma i sovrummet så många gånger förut.
Jag och Hicken!!

Nu vill Olle ha mat så det får bli ännu en fortsättning till på denna långa berättelse!!

Förlossningsberättelse

Jag ska nu försöka återberätta det som hände för precis en vecka sedan, då Olle "Hicken" kom till världen.

Vid sexsnåret på morgonen gick gubben upp för att åka till jobbet. Jag gick som vanligt med honom upp, drack en kopp välling (mums) och åt en tomat. Detta skrattade dem åt senare på sjukhuset när de frågade mig om när jag åt senast.
Efter det sa jag Hejdå och gick och lade mig igen.

Klockan 8.30 vaknade jag och den första tanken som slog mig var att jag hade kissat på mig, riktigt ordentligt. När jag lyfte på täcket ser jag att det var något helt annat - klarrött blod.
Droppande tog jag mig till telefonen och sedan toaletten och slog numret till gubbens mobil.
Samtidigt kände jag Olle sparka och det gör mig ändå relativt lugn. Gubben svarade efter en signal och han förstod med en gång att det var annorlunda nu, jämfört med de förra blödningarna. Han körde hemåt med en gång.

Jag ringde till förlossningen och berättade och de sa med en gång att nu måste jag ringa på en ambulans. Jag sa att de andra gångerna har jag och gubben kunnat åka upp själva men barnmorskan sa att detta inte var aktuellt nu när jag blödde så mycket.
Så det var bara att slå 112 och kalla på ambulans.

Efteråt gick jag och lade mig i sängen (men först borstade jag tänderna, helt sjukt egentligen, fattar inte varför jag gjorde det). Jag låg där i sängen och kände att det blev blött men vad kunde jag göra - ingenting.
Gubben hann hem ungefär 10 minuter innan ambulansen var på plats. Han packade en väska där det mesta slängdes ner huller om buller, barnkläder, mina kläder, kamera, blodgruppspapper. Han glömde packa ner någonting till sig själv, stackarn!
Det jag kände när jag låg och väntade på ambulansen var att jag inte skulle komma hem igen med någon stor mage men förhoppningsvis med en bebis!

Fortsättning följer...

Mitt mirakel

Obeskrivligt

Tack så hemskt mycket för alla era inlägg!
Det känns fortfarande helt overkligt och man kan inte riktigt tro att det är sant det som händer.
Olle kom verkligen med buller och bång och han har gjort mamma och pappa mycket lyckliga.
Det är verkligen ett mirakel. Tänk att han är här, livs levande, inte bara en gråvit figur på en ultraljudsbild.
Han luktar ljuvligt och gör så underbara grimaser.
Han tittar lite nyfiket upp på oss ibland men bestämmer sig oftast för att somna om igen.
För ett år sedan ungefär började jag blogga om barnlöshet och nu sitter jag här med Olle "Hicken" i famnen.
Tänk ändå att det kan fungera, det där med provrörsbefruktning. Det är helt otroligt.
Tänk vad mycket man kan göra idag för oss som behöver lite hjälp på traven.
Till alla er som kämpar därute så säger jag bara att det är värt mödan och du glömmer allt det som varit jobbigt när du hör ditt barn skrika. Nu är det bara vaga minnen och en stor tacksamhet till läkarna som har hjälpt oss.

Det var tänkt att det skulle bli en förlossningsberättelse idag men istället blev det bara en massa tankar som ville ut.
Berättelsen kommer imorgon och då blir det action vill jag lova!

Nu är väntan över och Olle är här

Den 20 oktober klockan 13.25 föddes Olle med akut kejsarsnitt.
Allt har gått bra och för några timmar sedan kom vi hem!

Han vägde 3110 gram och var 48 cm lång.

Jag berättar mer snart!!

36+5 Hoppas att nästa vecka går fort!

Det känns verkligen som nedräkning nu även om den 30 oktober inte är helt spikat ännu.
På tisdag vet vi säkert då det är dags för det sista ultraljudet innan BF (det måste man väl våga hoppas på nu i alla fall). Det måste vara typ åttonde ultraljudet nu. Helt sjukt egentligen. Vanligtvis gör man ett, kanske två men men... Det spelar ju ingen roll, vi har ju verkligen hunnit spana in Hicken.

Jag börjar faktiskt bli trött på att vara gravid men jag försöker njuta. Det kan vara enda gången som jag bär på ett barn och då vill jag ta vara på varje sekund!

36+3 Magbilder

Vecka 37

Här kommer något försenade magbilder. Börjar förstå att det inte kommer så många fler nu.
Det börjar bli spänt kan man säga och det kliar en del. Hela magen känns typ som ett myggbett..hehe...

Idag har jag varit hos mamma och blivit ompysslad hela dagen. Jag har världens bästa mamma!!!
Hon hämtade till och med vatten att dricka när jag låg i badkaret och bubblade. Helt underbart!
Det är så synd att man inte har något badkar här hemma för det är så avslappnande.
Hicken höll sig väldigt lugn så länge jag befann mig i vattnet, kanske tyckte h*n att det var lite varmt. Efteråt var jag nämligen ganska röd men det är så det ska vara!!

36+0 Snittdatum på posten

Idag kom det efterlängtade brevet på posten.
Prelimärt datum för kejsarsnitt blir den
30 oktober

Det är inte många dagar kvar nu!

35+5 30 dagar kvar

Nedräkningen är igång på allvar. Idag är det 30 dagar kvar till beräknad förlossning.
Fortfarande vet vi inte om Hicken får bo kvar tills dess men som sagt den 20/10 får vi svaret.

Jag väntade förgäves efter brevet från NÄL både i torsdags och fredags. De skulle nämligen skicka hem datum och tid för det preliminära kejsarsnittet. Kommer det inte imorgon så kommer jag att bli putt.
Även om det datumet inte kommer vara ett säkert kort så vill man ju veta.
Det är alltid skönt att ha något att förhålla sig till.

Igår storshoppade jag och gubben till Hicken i gbg.
Jag fick gå med in i varannan affär och vila emellan.
Så nu är det mesta till barnrummet köpt.

Jag köpte även min efterlängtade systemkamera, så nu är jag 6000 kronor fattigare. Brukar inte sväva ut på det viset precis men jag vill verkligen ha en bra kamera när Hicken kommer. Det var ju dessutom inte den dyraste precis, snarare åt andra hållet.
Så idag blir det att läsa instruktionsbok och titta på gubben när han gör grejar det sista med rummet.

35+2 Bobybutter

Fick en fråga från Erika om jag har smörjt in magen med något för att undvika bristningar.

Visst smörjer jag, varje morgon men jag vet inte om det är orsaken.
Vad jag hört så är det väldigt individuellt. Man kan vänta tvillingar utan att få en enda bristning eller vänta ett barn och få massor.

Vill ändå tipsa om min Body butter som magen får en dos av varje dag. Den luktar ljuvligt och är väldigt skön att ha på kroppen. Man bli sååå mjuk!!

Att den sen sägs vara bra mot bristningar är bara ett plus.

35+2 Magbilder

Vecka 36

Strimman på magen som knappt synts innan har nu blivit väldigt tydlig.

Än så länge inga bristningar men det är ju några veckor kvar. Hoppas på att slippa dem!

Magen växer med Hicken är inte så stor. Läkaren på NÄL räknade ut att h*n just nu väger runt 2300 gram. Det är inom det normala fast åt det lilla hållet.

Den har fortfarande tid på sig att växa till sig lite mer!!

35+0 Det lutar åt snitt

Det har varit två dagar där Hicken har varit i centrum (det är h*n såklart varje dag men ibland lite mer).

Igår var det dags för MVC besök.
Jag hade faktiskt gått upp ett kilo och ligger nu på 68 kg. 9 kg graviditet!
När hon kände på magen var huvudet långt ner och kommer så att vara fortsättningsvis. Härligt!
Hjärtslagen var först något långsamma (tyckte jag själv, barnmorskan sa ingenting) men efter att hon buffat och tryckt på magen ökade de tydligt och landade på 136.
Mitt magmått hörde jag inte ens, jag som brukar komma ihåg men inte...

Efter det var det dags för föräldragrupp. Det gick precis som förra gången. Vi satt snällt och lyssnade samtidigt som barnmorskan pratade. Hon gick igenom den första tiden på BB och amning. Vi fick även se en instruktionsfilm om amning (som kändes väldigt hemmagjord) men innehållet var bra!
Det är så synd bara att vi inte får prata med varandra någonting. Jag tror att det skulle bli välidgt intressanta samtal om vi hade fått möjligheten. Nu är det så spänt så man känner sig nästan dum om man vill ställa en fråga. Väldigt synd, tycker jag.

Nu till dagens viktiga händelse! Sjukhusbesöket på NÄL
Efter lite knådande på magen, ett UL och ett VUL och efter att läkaren diskuterat fallet med sina kollegor fick vi resultatet. Moderkakan har inte flyttat sig det minsta. Den ena änden ligger precis bredvid öppningen i framkant. Som det ser ut nu så blir det ingen vaginal förlossning. Vi kommer att få ett snittdatum på posten de närmsta dagarna. Om två veckor skall vi tillbaka på ett återbesök för att göra en sista check.
Läkaren berättade att det fortfarande fanns en chans till vaginal förlossning men att vi ändå ska förbereda oss på kejsarsnitt. Vi fick med oss papper om duschning, en hälsodeklaration och annan info.

Det känns overkligt att tänka att om det blir snitt har vi Hicken hos oss om 3 veckor. Fattar ni, 3 veckor. Det är ju SNART!!!!
Just nu känns det som om det kvittar vilken slags förlossning det blir bara h*n kommer till oss pigg och frisk. Då kommer jag att bli världens lyckligaste människa!

Det är mycket tankar som snurrar i huvudet just nu och de närmsta dagarna kommer jag att ventilera mig på bloggen. Så bered er på det!

34+6 Förkyld

Tusan också att man ska behöva bli förkyld också.
Nu när äntligen ögat mår bra så är det något annat. Idag är det dessutom besök på MVC och föräldragrupp. Bara de inte tror att jag har svininfluensan och kommit dit för smitta dom.
Man kan väl inte hålla sig hemma pga. en förkylning? Jag har ju ingen feber.
Det värsta som finns är att försöka somna med täppt näsa. Det är nästan omöjligt för mig. Man blir ju så himla torr i munnen och det kittlar i halsen.
Samtidigt vill jag inte börja med nässpray för det är så himla svårt att sluta med det sedan.
Jag ska köpa ett allergispray som min systers barnmorska tipsade om när hon var gravid.
Det heter Rhinocort. Det funkar även om det inte öppnar upp slemhinnorna på riktigt samma sätt som nässpray!

Idag ska i alla fall barnmorskan kolla om Hicken har fixerat sig.
Det ska bli roligt att få höra hjärtljuden igen, det finns inget mer avslappnande än att höra det där "dunkandet".

Jag längtar mycket till imorgon då vi ska till sjukhuset för att göra UL, förhoppningsvis sista gången vi ser Hicken inuti magen. Nästa gång är det förhoppningsvis in real life!!!

34+4 Barnkammaren tar form

Idag har gubben och mammsen tapetserat i den blivande barnkammaren medan jag har hejat på med kritiska ögon hehe....
De har varit väldigt duktiga och det kommer att bli riktigt fint. Bildbevis kommer så snart det är klart.
Mamma sover över till imorgon då de hoppas bli klara.

Nu längtar jag så grymt mycket till på tisdag. Då är det dag för återbesök på sjukhuset och förhoppningsvis får vi veta om det blir kejsarsnitt eller vaginal förlossning.
Det kan till och med bli så att jag får börja jobba ett par veckor.
Det hade varit konstigt att gå tillbaka till jobbet nu när det är så kort tid kvar men ser allt bra ut så lär de ju inte sjukskriva mig.
Det som tyder på en vaginal förlossning är att jag inte har blött något på flera veckor. Dock kan ju detta även bero på att jag har tagit det väldigt lugnt den senaste tiden.

Vi får väl se vad de säger men spännande kommer det att bli!!

Jag har de senaste dagarna varit lite förkyld. Blev först orolig för den beryktade svininfluensan men eftersom jag inte har någon feber så lär det inte vara fallet nu.
Nu ska jag dricka min kvällvälling och gå och lägga mig! Natti natti!

34+2 Magbild

Vecka 35

Ingen bild framifrån, den blev så himla dålig.
40 dagar kvar!!!