Förlossningsberättelse 2

Det var inte tänkt att det skulle gå så lång tid mellan gångerna jag skrev men som sagt så finns det mycket annat just nu som upptar min tid. Olle är helt underbar och väldigt snäll men hans mamma är trött. Tänk på att jag vilat och vilat så länge och nu vänds allt upp och ner - då syftar jag främst på sömnen, som det är brist på...hehe..

Ambulansen kom ungefär 10 minuter efter att gubben kommit hem. Det var en manlig och en kvinnlig sköterska. De var väldigt lugna och jag kände mig trygg med dem. Jag trodde aldrig jag skulle behöva uppleva en vaginal undersökning hemma i min egen säng men så blev det. De var tvungna att se hur mycket jag blödde för att veta hur färden till sjukhuset skulle gå till (helikopter, prio 1 eller 2). Jag blödde fortfarande en del men de ansåg att det ändå var ganska lugnt. Den kvinnliga sköterskan berättade att hon hade sett mycket värre.
Vi började färden upp mot Näl, gubben körde i vår bil bakom. Ambulansen ringde till färjan så att de väntade på oss. Tänk om man kunde göra så jämnt!

Resan upp mot sjukhuset gick väldigt lugnt till. Hon satte vätskedropp på mig men jag sa åt henne att inte ge mig för jag var redan då jättekissenödig, kollade även mitt blodtryck. Hela resan var ganska overklig. Jag fattade nog inte riktigt vad som höll på att hända. När sköterskan sa till mig att nu blir du nog med största sannorlikhet mamma idag, kändes det i hela kroppen. Jag började bli riktgt nervös, orolig för blödningen med samtidigt väldigt förväntansfull!

Väl inne på förlossningsavdelningen tog en barnmorska och två läkare hand om mig. De lyssnade på Olles hjärtljud och kollade ifall jag hade några sammandragningar. Hans puls låg mellan 130 och 140. Allt så fint ut!
Läkarna gjorde ultraljud, både på magen och vaginalt. De kunde se att det blödde från moderkakan men de sa faktiskt inte till oss hur mycket. Kanske hade det lugnat sig eller så ville de hålla oss lugna. Först tyckte de att moderkakan hade flyttats sig lite uppåt, 1 mm eller så, dock inte tillräckligt mycket för att en vaginal förlossning skulle vara aktuell. När de kollade en annan vinkel såg det ut precis som förra gången de gjorde ultraljud, att den inte hade flyttat sig någonting alls.
Hur som helst, läkaren började förklara läget för oss. Hon tyckte inte att det var någon idé att fortsätta graviditeten. Barnet var fullgånget minus en dag 36+6 och verkade må bra.
Hon sa att visst skulle de kunna lägga in mig, medicinera mig så blödningen avstannade men då fanns det stor risk för fler blödningar som kunde leda till ett urakut snitt. Hon tyckte inte att detta var ett bra alternativ. Det skulle i vilket fall som helst inte bli en vaginal förlossning eftersom moderkakan inte skulle flytta på sig något mer.
Nu började nog både jag och gubben förstå vad detta skulle leda till!

Då säger läkaren att hon tycker att det är lika bra att göra ett kejsarsnitt.
Gubben ställde då frågan när det skulle göras (Han har berättat för mig i efterhand att han trodde att svaret skulle bli, ikväll eller kanske imorgon.). Hon svarar då, samtidigt som hon tittade snabbt på klockan. De på operation ska äta lunch om en liten stund men efter det så kör vi!

Oj, oj, oj! Helt plötsligt inser jag att det är dags, jag ska bli mamma, gubben ska bli pappa, vi ska bli en familj. Det var en helt otrolig känsla och jag kunde fortfarande inte riktigt fatta. Jag och gubben tittade på varandra och log och jag svarade hans blick med att säga att du måste ju också gå att äta annars kommer du väl svimma vid operationsbordet.

Läkarna gick iväg, gubben gick iväg, barnmorskan tog några prover och pratade lite med mig om det som skulle hända och gick sen iväg. Jag fick en föräldratidning att läsa, jag minns inte ord om vad som stod i den.
Nu låg jag själv i rummet, en utav lamporna blinkade i taket, jag hörde Olles hjärtljud, pulserande från maskinen bakom, en spark då och då från magen men annars helt tyst.
En timme senare skulle jag vara förälder och där låg jag och försökte mentalt förbereda mig på en operation. Jag kände mig konstigt nog så lugn. Där låg jag på sängen med händerna på magen och tittade upp i taket, precis som jag gjort hemma i sovrummet så många gånger förut.
Jag och Hicken!!

Nu vill Olle ha mat så det får bli ännu en fortsättning till på denna långa berättelse!!