I går kväll brast det för mig. Jag grät länge och hade svårt för att somna.
Värken började vid 20 snåret och har hängt i sen dess, var så rädd för att mensen skulle komma precis när det var dags att gå till jobbet men det gjorde den inte.
Den konstanta värken har fortsatt under hela dagen, trots smärtstillande men än så länge ingen mens.
Kan inte min kropp sluta ljuga för mig nu och bara låta den komma som jag vet att den kommer att göra.
Vid halv 10 snåret på morgonen gick jag på toaletten (på jobbet) och tyckte mig se en lite färgad flytning.
Hjärtat gjorde så ont och jag trodde att jag inte skulle fixa att gå ut därifrån. Jag tänkte att jag får stanna här hela dagen. Det gjorde jag såklart inte, eleverna väntade på mig men oj vilken jobbig dag det har varit.
Den enda ljusglimten är det underbara vädret vi har på Orust just nu. Hoppas att det håller i sig.
Nu på kvällen var gubben kvar på jobbet och min syster kom hit. Jag håller på att lära hennes dotter Maja att spela piano. Efter lektionen satt vi och pratade en lång stund. Jag vet att hon läser bloggen och jag vill bara att hon ska veta hur mycket hon betyder för mig. Det är så skönt att bara få prata av sig all frustration man har inom sig. Stunden tillsammans med henne var den bästa på hela dagen. Tack älskade syster för att du finns!
Gubben har kommit hem nu och nattar Olle. Om det finns en Gud så hoppas jag att han hjälper mig att ta mig igenom de kommande dagarna. Hoppet är nästan borta men överlevnadsinstinkten finns kvar!
Heja oss!!
2 kommentarer:
*ryser* Känner igen det där alltför väl, den jobbiga väntan. Fy fasiken, inte roligt att behöva utstå det där.
Hoppas att värken är att det börjar gro i magen på dig. Förstår att det är svårt att försöka vara positiv, det är nog lite av kroppens självförsvar att tänka att det är kört så man inte blir besviken sen. Men jag håller alla tummar här!
Kram till dig! Det suger att ruva. Nu håller vi tummarna!
Skicka en kommentar