fredag 28 november 2008

Körsång och tappad röst

Jag blir galen, nu har jag varit förkyld och hostig i fyra veckor. Det ger sig aldrig och nu har jag dessutom tappat rösten. Jag häser fram alla ljud, skum känsla.
Har precis kommit hem efter att ha lyssnat på en rolig körkonsert. Kanske lite tidigt, men jag fick faktiskt lite julkänslor när de sjöng O helga natt.

Jag älskar och sjunga och har sjungt i kör i hela mitt liv. För några veckor sedan var det höstkonsert i gbg och den missade jag på grund av förkylningen. Nästa helg är det julkonsert och idag skulle jag inte kunna få fram en ton. Varför kan jag inte bli frisk snart! Det är så skönt att sjunga. Ännu en sak för att skingra tankarna på barnverkstaden.

Efter mitt missfall vågade jag mig inte ut på nätet längre. Det kändes som om alla graviditetssidor skrattade åt mig. När jag äntligen vågade mig ut igen hittade jag till bloggarna med andra människor som beskriver samma situation som jag befinner mig i. Det kändes så rätt att jag till och med startade min egen.

Jag är så glad för att ni finns där ute i nätrymden!!

torsdag 27 november 2008

Ska bli skönt att träffa psykologen

Precis när jag skulle skriva mitt inlägg så ringer mobilen. Det var psykologen på Sahlgrenska (IVF-kliniken) som ringde. Vi har ringt om varandra i en veckas tid.
Jag ska få träffa henne den 9/12 och det känns så himla skönt.
Har länge velat ha någon professionell att prata med och när vi fick kallelsen på posten var det det första jag tänkte. Äntligen, någon som har erfarenhet om hur andra har upplevt det jag går igenom och som kan hjälpa mig att klara av detta.

I samma veva var jag inne på Sahlgrenskas hemsida och läste om henne och det kändes som mitt i prick. Hennes ord beskrev precis hur jag känner.
http://www.sahlgrenska.se/vgrtemplates/Page____70922.aspx


Barnlöshet är en sorg varje månad när mensen kommer. Man åker ner i botten och det känns som om man aldrig kan komma upp igen. När man närmar sig dagarna kring ÄL (ägglossning) blir man glad (särskilt om man har fått stegring på ÄL-stickan), nu finns det en chans, jag fungerar, jag är normal. Efter några dagars "mys" känns det som om nu har man gjort vad man kan. Lugnet infinner sig i ungefär en veckas tid. Då börjar oron, jag känner ingenting, borde jag inte känna någonting, men visst har jag lite on i brösten, men jag känner ingen molvärk, men visst smakar det lite järn i munnen, men jag är ju inte ett dugg trött.....och så fortsätter man mala.
Dagarna innan BIM (beräknad icke mens) är olidliga. Varenda toalett besök är en blandning mellan hopp och förtvivlan. Så en dag, blir det rött på pappret, det känns som om man aldrig ska orka resa på sig, vill bara försvinna, detta händer inte MEJ! Man hamnar i botten igen, lite längre ner än förra gången.
Så här fortsätter det för mig varje månad och jag trodde botten var nådd men inte...
Det går alltid att sjunka längre ner.

Därför känner jag att jag behöver hjälp. Jag måste få råd vad jag kan göra när det känns som värst. Hur ska man överleva denna pina??? Finns det ett slut och vilket är det???

Jag har inte hört någonting från sjukhuset om min ämnesomsättning. Det ändå läkaren sa var att om det skulle se dåligt ut så skulle vi få skjuta upp behandlingsstart. Han sa inte hur jag skulle få informationen, om han skulle höra av sig eller inte?
Någon annan som har erfarenhet av detta? Hör jag inget så är det ok eller? Som det är nu ska jag ju inte ha kontakt med dem förrän efter att jag har börjat spruta! Jag är förvirrad!!

Ta hand om er där ute!

tisdag 25 november 2008

Dagarna går...

För en vecka sedan satt jag här, nervös och skakig inför vårt första IVF-besök.
Allt är som ett töcken, det känns så overkligt. Händer detta mig.....?
När jag var liten sa jag alltid att jag vill ha ett barn innan 25, (det kan jag ju glömma nu) och då tyckte jag ändå att jag skulle vara ganska gammal när det var dags. Det blir inte som man har tänkt sig.

Undrar om det finns en mening med allt? Jag trodde alltid det förr men nu börjar jag tveka.
Vad finns det för mening med att jag och gubben ska må så här dåligt?
Okej, jag kan acceptera att det har blivit så här men nu har vi fattat hur dåligt man kan må, kan det inte bara vända nu. Det är vår tur att få bli lyckliga!

Igår var jag på ridklubben och red. Jag rider i ett stall med islandshästar. De får mig verkligen att må bra. När jag rider tänker jag aldrig på saker som det här utan då är jag totalt fokuserad på hästen. Det är en underbar känsla!

söndag 23 november 2008

Hej fina söndag!

Hej fina söndag!
Det är så härligt när vädret är fint på söndagar. En annars (för mig) ganska dålig dag då ännu en nya arbetsvecka tornar upp sig. I går var jag på tjejkväll i götet. Två utav mina vänner är gravida och för första gången så kände jag mig riktigt avslappnad och jag orkade t.o.m. ställa lite frågor till dem om sparkar, kön och annat. Åh, jag vill också ha en tjock mage med allt vad det innebär. Jag lovar att jag inte ska klaga en enda dag av graviditeteten om jag får det.....hehe...

E frågade om IVF och de två sätten de använder på Sahlgrenska. Vi kommer att få göra det första alternativet "rutin-IVF", då spermier och ägg sköter det mesta själva.

In vitro fertilisering (IVF)På IVF-laboratoriet befruktas ägg som efter hormonbehandling sugits ut ur kvinnans äggstockar med ultraljudsteknik. Samtidigt görs en spermiepreparation där de ”bästa” spermierna selekteras. Äggen befruktas med partnerns spermier (alternativt donatorspermier) och ”odlas” sedan i speciella inkubatorer med väldefinierade förhållanden (pH, temperatur, fuktighet). Befruktningen kan ske genom s.k. ”rutin-IVF”, vilket innebär att ägg och spermier blandas i en odlingsskål. Om det finns få spermier eller om spermierna har tagits direkt från testikeln kan befruktningen utföras med hjälp av mikroinjicering, då en enda spermie injiceras i varje ägg. Varje dag bedöms embryonernas kvalitet efter speciella kriterier (huvudsakligen antalet celler).
Efter 2-5 dygn i inkubatorn läggs det finaste embryot (i enstaka fall återförs två embryon) tillbaka i kvinnans livmoder. De embryoner som är av god kvalitet men inte återförs i en IVF-behandling kan frysas och användas i en senare menstruationscykel.

http://www.sahlgrenska.se/

Söndagskramar

fredag 21 november 2008

J-kla ämnesomsättning

Hej!
Jag vet ju att jag inte ska oroa mig. Skrev ju senaste igår att jag skulle lugna mig och inte tänka på hela den här processen så mycket. Men hur lätt är det?
Genom inlägg har jag nu fått veta att ett tecken på att ämnesomsättningen inte är som den ska är att man exempelvis fryser och är trött. Jag fryser ju jämt och är alltid trött.....
Men om det beror på mitt yrkesval som lärare, och att jag ofta tar med mej jobbet hem och att vi precis flyttat till ett hus med lägre temratur än vår lägenhet det vette katten.
På jobbet när jag fryser brukar mina kollegor säga att du har säkert inte så mycket underhudsfett. Hoppas att det är det!

Jag har en syster som är lite för smal som jag och hon kollade upp sin ämnesomsättning för ett tag sen och den var helt oki!

Tack för inläggen, ni har inte fått mig att oroa mig mer än vad jag gjorde tidigare. Det är skönt att kunna få svar av någon.

Puss & Kram

torsdag 20 november 2008

Lugnet breder ut sig

Idag känns det så lugnt, jag är fortfarande nervös inför det som komma skall men det är ändå lättare att slappna av.
Jag hoppas att jag kommer kunna släppa detta lite nu (iaf över julen) för att sen sätta igång på riktigt.

Jag har tänkt lite på det här med min ämnesomsättning som läkaren tog upp igår, att min förra läkare missat att kolla upp det.

Ang det med ämnesomsättningen (antar du menar sköldkörtel prover)så är det viktigt eftersom hormoner från sköldkörteln är viktiga för fertiliteten samt för en bra graviditet.

Tack e för detta inlägg. Nu förstår jag lite mer vad det handlar om. Men nu en följdfråga....(jag älskar följdfrågor). Om det nu är så att jag har något problem med ämnesomsättningen kan det ha påverkat att jag inte har blivit gravid och att jag dessutom har fått ett missfall??
Om det är så känns det ju väldigt konstigt att min förra läkare liksom hoppat över att kolla detta.

Nu ska jag åka till min bästa kompis och äta middag. Det är ett tips för att skingra tankarna, låtsas att det är fredag mitt i veckan.

Kram kram

Ps. Tack e för boktipset. Jag har inte läst boken men blir sugen på att läsa den!
Barn av glas av Åsa Holmgren

onsdag 19 november 2008

Första besöket avklarat

Oj, oj, oj mitt huvud är proppad av information som springer omkring och ger mig huvudvärk.
Idag har första besöket på Sahlgrenska äntligen ägt rum.
Det känns faktiskt som en stor lättnad nu när vi har varit där och veta att vi snart är igång.
Det går framåt, vi närmar oss ett barn eller så blir det inget, men då vet vi. Som ni förstår hoppas jag på det förstnämnda.

Det första som hände var en informationsträff tillsammans med andra par i samma situation som oss. För första gången kände jag att vi är inte ensamma. Hela konferansrummet vi befann oss i var knökat. Alla lika allvarsamma med en sorgsen blick, precis som vi.

Efter det fick vi träffa vår läkare. Han var snäll och förstående. Han undrade lite först vem initiativ det var att vi var där eftersom vi inte räknas till de som är infertila. Det är 1 och 1 halvt år sen vi blev gravida.

INFERTILA: "De som har försökt bli spontangravida i 2 år utan någon graviditet/missfall"

Jag berättade vår bakgrund och han visste såklart att vi genomgått en utredning på hemorten. De hade tyvärr missat att kolla upp min ämnesomsättning som tydligen är viktig. Vet någon varför???
Sedan gjordes en VUL (vaginalt ultraljud) för att kolla så att allt såg bra ut. Han kunde se att jag precis haft ägglossning. Självklart skönt att veta att jag har det men orolig för att det var tidigare än förut och att vi inte hunnit "såmycket". Men hoppet är det sista som lämnar oss!
Allt såg bra ut med både mig och gubben och läkaren sa att våra förutsättningar för att lyckas ser bättre ut än för genomsnittet. Kändes så skönt att höra!

Hos barnmorskan gick vi igenom hela IVF-processen, mediciner och sprutor som jag ska ta.
Allt sätter igång i januari och förhoppningsvis får jag tillbaka ett embryo i v.8. Hoppas hoppas....
De har julstängt och därför kunde vi inte börja tidigare. Känns långt kvar men när jag tänker på hur länge vi försökt är det inte långt borta.

Kram på er alla där ute!!

tisdag 18 november 2008

Gråt och nervositet

Usch, nu är jag verkligen nervös. Hela kroppen är på helspänn, jag gråter och vet inte riktigt vad jag ska ta vägen.

Det blir inte bättre av att jag har en rejäl förkylning.
Jag åkte hem från jobbet så tidigt jag kunde. Gubben var inte hemma och jag kände att jag behövde skingra tankarna. Jag satte på filmen Notting Hill. Åhhh, den är sååå bra och sååå romantisk. Så länge den pågick var allt frid och fröjd men efter slutscenen (hon ligger i hugh grants knä på en parkbänk med en tjock mage) så kom tårarna. Det bara rann och jag kunde inte sluta...
Jag vet inte hur jag ska klara av detta! Vet ju inte ens vad som väntar mig imorgon.

måndag 17 november 2008

Tänkvärt

Tack lilla J.
Var bara tvungen att lägga in denna även på min blogg!

Vänner! Ni frågar mig och karl'n:
"När ska ni skaffa barn?"
Som att det bara är att skaffa?
Ni vet inte hur mycket som måste klaffa!

Råden som haglar är många:
"Din mans kalsonger är nog för trånga!
""Kanske han duschar för varmt eller kallt?
"Detta har vi fått höra tusenfalt"

Drick inte kaffe, drick inte sprit!"
(Vi har det redan slopat, men det hör inte hit!)
"Ät vitaminer, mineraler och folsyra!
"Vet ni att piller är jävligt dyra?"

Åk på semester, skaffa en hund!"
"Tänk inte på det, koppla bort det en stund!"
Ni vet inget om vår trånad!
Ni som blev gravida efter er första månad!

Det vi går igenom är en stor prövning, ett test.
Förstå om vi inte känner för att gå på er fest.
Det är inte för att vara oartig eller asocial,
men för att orka så måste vi göra våra val.

Nära och kära, vänta ut oss, bry er om.
Om vi så ringer mitt i natten, så kom, bara kom!
Vi kan inte vänta oss att ni ska förstå,
men stötta oss i kampen för att bli fler än två!
(Annimoure Nilsson)

Historia.... bara 2 dagar kvar

Tiden går framåt trots allt, nu är det bara två dagar kvar.
Hanna frågade om jag gått igenom hela ferilitetsutredningen typ?!

Jag började utredningen i början av januari 2008. Då hade vi försökt i 6 månader efter missfallet i juni 07. De kollade min gubbe. Allt såg bra ut och spermierna hade toppkvalitét. Än så länge lugnt...
De kollade mig. Allt såg bra ut, de spolade (kontraströntgen) och allt var precis som det skulle.
Läkaren tog diverse hormonprov och ett utav dessa låg ett för högt. Det så kallade serumprolaktinet. Men det skulle inte vara några problem, jag skulle bara äta en tablett om dagen så skulle allting ordna sig. Dessutom skulle jag äta Pergotime som skulle göra mina ägglossningar kraftigare.
Ungefär en gång i månaden var jag på gynmottagningen och lämnade blodprov, hormonet gick inte ner trots tabletten. De ökade dosen (med illamående som följd) och till slut var hormonet på normalnivå.

I juni säger läkaren till oss att nu kunde han inte se några hinder för att en graviditet skulle bli till. Jag knaprade under hela denna tid Pergotime (6ggr.) Månaderna gick...Pergotime tog slut.
Jag ringer läkaren och då säger han: "Tyvärr finns det inget mer vi kan göra här hos "lilla" oss, nu blir det en remiss till Sahlgrenska för IVF". Jag skulle ändå fortsätta äta "antihormonpiller".
Detta var i slutet av august....nu är det mitten av november.

Jag vet inte riktigt vad som kommer att hända på onsdag! Vad jag har förstått när jag läst andras bloggar kan det ta tid innan de sätter igång. Jag försöker att inte ha några förhoppningar.....det är ingen lätt uppgift!

söndag 16 november 2008

Ännu en söndag!

Idag har jag förökt vara lite aktiv. Förutom att svärföräldrarna varit på besök så har jag varit ute och krattat löv. Vädret helt underbart, solig och milt. Det får tankarna att skingras lite, det är skönt.
tre dagar kvar...

Flytt från gammal blogg

Känner mig orolig och frustrerad
Idag är det bara jobbigt. Känner mig orolig i hela kroppen, oroar mig för att alla vänner snart kommer vara gravida, strssad över att vår renovering aldrig kommer bli klar, gråtfärdig med ett dunkande hjärta i bröstet, trött, ensam och vill bara härifrån.
Idag känns det som om jag ser mig ovanifrån. Som om detta egentligen inte händer mig.
Idag har jag och killen pratat om alla papper som vi ska fylla i och ha med oss nästa onsdag. Vi måste ta ställning till om vi vill ge bort spermier, ägg och embryon till forskning eller donation. Det är ett ganska svårt beslut att ta. Om mina ägg är odugliga skulle jag så gärna vilja få någon annans men jag är ändå osäker på om jag själv vill ge bort mina. Det talar så emot varandra. Vill jag ha så måste jag väl också ge eller…..
Nu är det bara fem dagar kvar….



November 12, 2008
Äntligen, snart är det dags!

Oj vad mycket som har hänt sen senast!
För två veckor sedan ungefär kom ett brev på posten, vi har äntligen fått en tid på ferilitetskliniken på Sahlgrenska. Det var en stor lättnad att änligen kunna börja räkna ner. Vi hoppades såklart att det skulle gå vägen denna månaden men för en vecka sen kom den på dag 25. Jag fattar ingenting, min kropp verkar inte vara så stabil för tillfället. Jag brukar alltid ligga på runt dag 30.
Detta var första månaden på länge som jag inte grät. Jag kände mig bara uppgiven, olycklig och frustrerad. Nu är det bara att hoppas att IVF ska funka. Nästa onsdag den 19/11 är det dags. Klockan nio ska vi vara där för info, träff med läkare och barnmorska. Jag är sååååå nervös..
Mina kompisars magar börjar växa. Jag är så glad att ingen slipper gå samma väg som jag. Det önskar jag inte ens min värsta fiende. Det jag är ledsen för är att jag inte kan vara en större del av deras graviditet men jag orkar inte! Att ringa är svårt men när de ringer så känns det skönt. Det är ju inte så att jag inte vill prata med dem.
Det jag saknar mest är någon att prata med som vet vad jag går igenom. Man känner sig så otroligt ensam som om jag är den ende som går igenom detta och att ingen kan förstå hur jag känner, inte ens min sambo.
Jag vill bli mitt gamla jag igen, jag tycker inte om den person jag har blivit…hallå vad har jag tagit vägen. När ska mitt liv få fortsätta, hur länge ska jag behöva stå kvar på den här hållplatsen. Jag börjar bli rastlös…..hjälp…..



Oktober 24, 2008
Bebisepidemi

Just nu verkar det vara en bebisepidemi på gång. Fyra stycken människor som jag känner har meddelat att de är gravida på bara en vecka. Det har varit så jobbigt att jag inte ens har orkat skriva av mig på bloggen. Plus att jag har fyllt 27. Bläää jag vill inte bli äldre…
Något som jag funderar mycket på för tillfället är hur vänner och bekanta väljar att vara inför mig och mitt “problem”. De flesta av mina vänner har förstått att jag tycker att det är viktigt att vara öppen. Om de blir gravida så säger de det till mig innan exempelvis ett kalas så att det inte kommer som en nyhet för mig när det är massa människor omkring. Det kommer ändå vara jobbigt för mig men det är det som känns bäst.
Att smyga med det eller bara undvika att säga något och sen när de typ börjat bli tjocka så ska jag se att “hoppsan hon är visst med barn”. Detta har hänt mig och jag föröker tänka på att de gjorde såklart de som de trodde var bäst för mig. Det kan inte alltid vara lätt att veta hur ett “psykfall” ska reagera. Ja, det är precis så jag känner mig som nu. Ett psykfall. Inget roligt precis
Men jag tror att för de flesta som är i min situation så varar ärlighet längst!!
Nu ska jag åka på körhelg och sjunga till jag blir hes!
Kram kram


-->
Oktober 16, 2008
Historik

Många säger att man inte ska titta bakåt i backspegeln utan att försöka se framåt. När jag mår som sämst fungerar detta inte så bra. Allting började för ungefär två år sedan…
Vi hade slutat att skydda oss och tänkte att blir det något så blir det. Det jag lärde mig av detta är att när man väl har fått bebisar i skallen är det svårt att släppa det. För varje månad som gick började jag fundera på att man kanske måste börja tänka på ÄL och annat. I januari 2007 började vi testa med stickor. De fungerar som så att man kissar på en sticka och får då veta om man ska ha ägglossning inom ett dygn ungefär. Då gäller det att köra på om det visar sig att man har det.
Efter 4 månaders försök blev jag hispig som jag kan bli ibland! Jag ringde mödravårdscentralen och sa att vi försökt på riktigt ett år (fast det inte riktigt var sant) och att vi ville få en utredning. Det var ett jobbigt samtal men efter det kändes det som om jag kunde släppa det litegrann och ändå njuta av att det snart var vår och sommar.
En månad senare är det dags för min älskade systers möhippa som jag ansvarade för. Tankarna var på annat håll dagarna innan trots att stickan finns med varje morgon. Lördag morgon samma dag som möhippan gav stickan utslag, för första gången. Jag viskar i min sambos öra att i natt när jag kommer hem…..
En vecka senare börjar jag få värk, en vecka innan BIM (beräknad icke mens). Jag tycker det är konstigt eftersom min mens brukar vara så regelbunden. Men det händer inget och när det är försenat ett par dagar åker jag till Apoteket. Jag minns någonstans långt inne att jag tittar ner på stickan och ser det där krysset. Lyckan väller över mig och jag hoppar på stället och får panik för att sambon inte kommer hem förrän 2 timmar senare. Hur skulle jag kunna hålla mig? När han väl kommer innanför dörren häver jag det ur mig. Det var så härligt. Det bästa jag varit med om!
MEN jag minns även att bland det första jag sa när vi satt i soffan och inte riktigt trodde att det var sant var: “Vad som än händer så vet vi nu att vi i alla fall kan bli gravida”. De orden är nu de som försöker hålla mitt hopp kvar. Det har ju gått en gång så då måste det väl kunna gå en gång till.
Ta hand om er!



Oktober 14, 2008
Jobbig gårdag

Hej mina ännnu icke existerande läsare. Igår var det jobbigt, mer jobbigt än vanligt. Jag var tvungen att säga till min kollega att jag inte klarade av att undervisa mina elever. Jag hade tagit två alvedon men de hjälpte inte överhuvudtaget. Fick en starkare tablett av henne (som jag vet nu att man inte alls ska använda om man ska ha någon chans att bli gravid) och låste in mig i ett grupprum med soffa. Tog av mig min rosa schal och försökte värma mig så gott jag kunde. Där låg jag och kved i knappt en timme men det hjälpte inte ändå. Jag stod ut min sista lektion men sen åkte jag hem.
Somnade framför tv:n när min bästa kompis ringer och frågar om jag inte ska med till ridningen. Jag ville säga nej för jag mådde så uselt och det sa jag också och vi lade på. Efter några minuter ångrar jag mig, ringer upp och säger att jag ska med. Jag vill inte att hon ska tro att jag är ett psykfall även om jag är det. Anledningen var faktiskt mina smärtor men jag vet inte, jag vet ingenting längre. Det var iaf skönt att rida. Tankarna skingrades för en stund.
Min bästa kompis är verkligen den bästa, hon finns alltid där för mig. Hon tvingade mig i går i bilen på väg till ridningen att säga: “Jag kommer att få egna barn…av eget kött och blod” Hon vill att jag ska säga det 2 gånger om dagen. Hon tror att det kan vända den negativa spiralen jag befinner mig i. Jag tror verkligen på henne, sjuksköterska som hon är, så varje dag från och med nu skall jag säga de orden.
I går beställde sambon broschyrer om adoption. Känns overkligt men kan det ta mig närmare ett eget barn så gör jag vad som helst.


-->
Oktober 13, 2008
Både det ena och det andra

Det är väl konstigt hur världen är “funtad”. Räcker det inte med att man blir helt förstörd och inte ens vill vakna på morgon. Måste man dessutom ha så j-vla ont och inga tabletter som hjälper samtigt som man måste gå på toa och byta stup i kvarten. Vissa säger att man ska vara glad för att ha mens för då vet man att allt funkar som det ska. Bullshit säger jag! Ingenting funkar i min kropp.
Åh, det är nästan så jag vill åka hem från jobbet. Jag vet inte hur jag ska fixa de lektioner som är kvar…aaaajjjjj


-->
Oktober 12, 2008
Den eviga väntan

Vet egentligen inte varför jag har startat en blogg. Jag tror det kan bero på mitt stora behov av att få ur mig mina tankar och funderingar. För 1½ år sedan startade jag en blogg. Då var jag en lycklig 25-åring som precis blivit gravid. Livet såg så ljust ut, allting var ett enda skimmer.
Nu 1½ år senare har skimret bytts ut mot gråaste dimma. Jag fick missfall för drygt ett år sedan och sen dess….ingenting. Ingenting fungerar och uppgivenheten är stor.
Jag hoppas att denna sida kommer att läsas av mina nära och kära den dagen då mitt mirakel är här om det någonsin kommer. Då kanske de kan få en ännu bättre bild av vad jag och min sambo har gått igenom.
Tills dess vill jag hitta andra som är i samma situation som mig och finnas till för dem. Det är konstigt att man kan känna sig så ensam trots att kamratkretsen är så stor.
Ta hand om er där ute. Vi skrivs!