8+0

Idag går jag in i vecka 9 och om en vecka är det dags för inskrivning.
Jag sitter just nu på jobbet och har lite svårt för att koncentrera mig..
Om 20 minuter är det dags för musiklektion med år 4. Hoppas att de inte är så pratiga idag..

7+6 Ultraljudsbild

Här är det lilla miraklet! Det syns inte så mycket men det är faktiskt något därinne.

7+5 Nästa etapp

Det känns skönt att så här i början av graviditeten dela upp den i olika etapper.
Den första var sjukhusbesöket med VUL förra veckan.

Den nästa etappen sträcker sig till inskrivningen den 7 april.
Då har jag precis gått in i vecka 10.
Vid min förra graviditeten kom jag aldrig så långt som till inskrivning så det är något som jag verkligen ser fram emot.

Hoppas att nästa vecka går fort!!

7+3 Ett lyckligt vrak

De senaste två dagarna har jag varit så oerhört trött. Jag känner mig ständigt trött och vill bara sova hela tiden. Det har varit så illa så jag inte ens orkat uppdatera bloggen.
Illamåendet gör sa att jag inte får i mig så mycket mat heller, mest grönsaker och bröd. Varm mat är nästan omöjligt men pasta går hyfsat. Tröttheten blir ju inte precis bättre när man inte får i sig ordentligt med mat.
Men jag klagar INTE....tro inte det. När jag blundar ser jag det lilla pickande hjärtat framför mig och det känns underbart.

Igår efter jobbet när jag och gubben var och handlade sa han att detta var första gången på länge som han kände sig glad, på riktigt!!!!

Själva besöket på Sahlgrenska gick bra. Vi träffade läkaren Lars som var helt underbar. Han var så himla lätt att prata med och jag kände mig så bekväm med honom.
När han gjorde VUL:et var jag skitnervös. De sekunder som det tog för honom att hitta embryot kändes som en hel evighet. Plötsligt dök det upp på skärmen likt en vindruva (9.9 mm) med en pulserande mitt. Först såg jag inte hjärtslagen och fick fråga om läkaren såg det. Han sa att det slår fint, sen zoomade han och trots att det blev suddigt såg man hjärtslagen tydligt.
Jag och gubben tittade på varandra och log. Det var på riktigt, miraklet finns där inne och det lever.
När VUL:et var klart sa Lars att nu har ni ökat era chanser att lyckas till 94%. Jag trodde inte det var sant. Var våra odds verkligen så goda?
Då berättade han att risken att jag skulle få ett tidigt missfall var mycket liten eftersom man vid spontana graviditeter inte gör ett så här tidigt ultraljud och då upptäcks inte heller embryon som inte lever längre. Det kan ta upp till 4-6 veckor innan det stöts ut. När nu vårt lilla embrya växer som det ska och hjärtat slår som det ska är det en väldigt god start på graviditeten.

94% - Det är inga dåliga odds!!!!

Lars berättade att nu får mödravården ta över, han önskade oss lycka till och barnmorskan bad oss skicka ett kort på bebisen när den kommit. De kändes verkligen som de trodde på oss.

Nu går inte vi här och tänker att självklart blir det en bebis. Vi är fortfarande väldigt oroliga men nu kan vi låta oss vara lite mer avslappnade och positiva. Vad som helst kan fortfarande hända men vardagen känns lite lättare när man vet att allt är som det ska därinne.

Nu ska jag gå tillbaka till soffan och se på finalen av Let´s Dance!

7+1 Ett litet hjärta

Nu har jag kommit hem från sjukhusbesök och körrep.
Allt blev så fantastiskt som vi hade hoppats på.
Ett liten klump på skärmen och ett hjärta som slog så fort så fort. Helt underbart!
Nu börjar det kännas mer verkligt, det är verkligen ett liv där inne-vårt mirakel!

Jag får berätta mer imorgon för nu håller mina ögon på att åka igen!!

7+0 Nervositeten växer

Idag går jag in i vecka 8.
I morgon är det dags för UL.
Nervositeten och oron börjar bli jobbig att hantera.
Minuterna segar sig fram och det kommer bli en lång dag, kväll, natt och morgon innan vi ska till Sahlgrenska klockan 15.00.

Är det något man behöver tänka på innan besöket.
Får man gå på toa innan eller ska blåsan vara full??

Idag finns mina tankar hos Jessica som om några minuter får besked om hur hennes pyre mår. Heja heja!!!!!

6+5 Promenad och hästtankar

Idag tog jag och gubben med oss picknick och cyklade ner till havet. Det var så himla skönt att komma ut och röra lite på sig. Havet såg kallt ut men fåglarna såg ut att trivas.

Tidigare i veckan var jag hos ägarna till islandshästen som jag vill köpa och om två veckor är hon min. Att pruta var det knappt tal om, jag lyckades inte särskilt bra.
Det känns fortfarande overkligt, precis som graviditeten men skillnaden är att detta kommer med säkerhet att bli verklighet!!!
Jag längtar....

Det är skönt att få något annat att tänka på även om jag inte kommer att våga rida så mycket!!

Nu är det inte många dagar kvar till UL, bara tre dagar..

6+3 Funderingar

Såg precis på inslaget med Marcus och Jonna på 4:an.
Det var så himla bra och de sa många tänkvärda saker!
Marcus pratade om vikten av att kolla av så inte kvinnan får urinvägsinfektion under graviditeten då det kan öka risken för missfall.
Om jag tänker tillbaka på mitt missfall i vecka 10 för snart två år sedan så var det de första de sa när jag kom in till SU och hade lämnat urinprov: du har en kraftig urinvägsinfektion och det är kanske därför som du blöder.

Jag har aldrig tidigare tänkt att det hade något med missfallet att göra. Det var ju inget jämfört med beskedet att fostret var dött i magen.
Tänk om det berodde på urinvägsinfektionen?
Mitt missfall startade när vi var på Island och red islandshäst. Vi var tvungna att boka om flyget och resa hem så fort som möjligt, sen hamnade jag på gynakuten på sahlgrenska.
7 timmar på hästryggen och bad i varma källor kan ju inte precis ha varit bra, det förstår jag nu...
Man ska inte gräva ner sig i det förgångna men om jag lyckas ta mig till inskrivning ska jag prata med barnmorskan om detta. Det får inte hända igen..

Nu ska jag åka till gbg och ännu en tjejkväll. Vi får väl se hur länge jag orkar vara kvar. Jag måste ju klara av en timmes bilkörning hem utan att somna..

6+2 Eftermiddagsillamående

Varje eftermiddag vid tretiden kommer illamåendet smygande. Det slår aldrig fel..
Det är ett sånt segt, plågsamt illamående, det är inte så jag sitter på toaletten men nästan.
Tröttheten är likadan, värst på eftermiddagen. Jag måste lägga mig en stund när jag kommer hem från jobbet. Då är jag ett vrak.
Trots att det är jobbigt med alla biverkningar är jag tacksam för dem. Då vet jag iaf att det händer något med kroppen, att den ställer om sig och är redo att ta mitt mirakel till en verklighet. Hoppas att det lilla embryot trivs i magen.

Om 6 dagar vet jag för då är det dags för ultraljud. Hoppas hoppas hoppas....

6+1 Röda hund - inget att leka med

I morse när jag kom till jobbet ringer en förälder till en pojke i min klass. Han har troligen fått röda hund. Han ska vara isolerad i en veckas tid tills dess att blodprovet är färdiganalyserat, då vet de säkert om det är det.

Först tänkte jag inte så mycket på det men när min kollega berättade hur farligt det är för gravida om de inte är vaccinerade började jag känna paniken stiga. Är jag vaccinerad? Valde mamma bort sputan för att jag var spruträdd?

När jag pratar med mamma en stund senare så tror hon att jag är vaccinerad men hon är inte 100 % säker. Jag bestämer mig då för att ringa MVC och fråga om de kan hjälpa mig. Eftersom de inte hade telefontid just då lämnade jag ett meddelande och då skulle de ringa upp.

En timme senare och en jobbig lektion senare ringer mamma. Då har hon hittat mitt vaccinationskort. Jag är vaccinerad!!!!

Nu vågar jag lägga telefonen i väskan och fortsätta min arbetsdag som vanligt. Under skoldagen har MVC ringt tre gånger. De lämnade ett meddelande där de sa att jag skulle komma till dem och ta ett blodprov för att se om jag är vaccinerad!

Jag ringer tillbaka och lämnar ett nytt meddelande och säger att jag nu vet att jag är vaccinerad och att jag förhoppningsvis kommer höra av mig snart för inskrivning!

Nu kan man ju tro att allt jobbigt är över för denna dag men nej..
Min ena syster ringde precis och berättade att hon ligger på sjukhus, hon har fått kraftig bihålleinflammation. Stackarn! Nu får hon i alla fall hjälp och slipper ligga hemma och vänta på att pencillinet ska börja verka (som det inte har gjort).

Nu får det inte hända något mer i dag!!

6+0

Idag går jag in i vecka 7. Trots att tiden går långsamt så går den ändå framåt och än så länge går allt vägen.
Illamåendet håller i sig. När vi var i Danmark vid jul mådde jag hemskt illa på båten. Då köpte jag armband som skulle ta bort illamåendet. De trycker visst på en speciell punkt på handleden. Vid det tllfället tyckte jag faktiskt att de hjälpte. För en stund sen kom jag på att de kanske kunde funka nu med. Jag har haft på mig dem en kvart men än så länge ingen lindring... Vet faktiskt inte om det funkar, på båten kanske det bara satt i huvudet, att jag trodde att de hjälpte...

Idag har våren kommit till Orust och det kan man inte bli annat än glad för.
Det är riktig sommarvärme i vår inglasade balkong.
Där ligger vår lata katt Snuttan och myser i solen!
Härligt!

Hoppas att våren är här för att stanna!

5+6 Olidlig trötthet

Jag visste inte att man kunde vara så här trött. Det som mest upptar min tid just nu är när jag ska få sova nästa gång. Idag när jag satt på skolan och hade konferans vid niotiden tänkte jag: Tänk om jag kunde lägga min sjal på bordet som huvudkudde och bara få blunda en stund.
Det är svårt att koncentrera sig på det man ska.

Eftersom det var studiedag idag kunde jag åka hem lite tidigare, raka vägen till sängen. Nu har jag sussat i en timme men känner mig ändå inte piggare.

Men som jag sagt tidigare, tro inte att jag klagar hehe.....
Jag njuter såklart också av symptomen!

5+4

Dagarna går framåt och jag mår bra.
Oron är just nu inte så stor, toalettbesöken känns inte så farliga.

Idag ska jag till Gbg och umgås med kören jag är med i. Vi ska ha en fixardag!
På väg ner ska jag åka ner till Netonnet och hämta min efterlängtade mobil.
Den gamla har jag lämnat in två gånger, den är nu reklamerad och idag kommer jag att få en helt ny. Riktigt göt!!

Missa inte melodifestivalen ikväll!
Hela Alcazar!!!!

5+2 Illamående och trötthet

Ikväll har illamåendet sköljt över mig.
Om jag minns tillbaka på min misslyckade graviditet kommer jag ihåg ett kvällsillamående.
Jag har sura uppstötningar, inte särskilt trevligt. Hoppas jag kommer att somna ifrån det.
För tröttheten är konstant så jag tror inte att det ska vara några problem.
I så fall är det helt klart en fördel att må illa på kvällen.
Borde man inte må illa på morgonen?

Idag har jag minskat mina proggisar, nu är det två om dagen istället för tre. På lördag och söndag blir det en om dagen och sedan slutar jag helt.

En arbetsdag kvar, sen är det helg igen. Så himla skönt.

5+0 Försöker tänka på annat

Man lever verkligen med sin graviditet och det finns i tankarna hela tiden men jag försöker att även tänka på annat. Annars kommer denna väntan på vecka 12-13 (då risken för missfall minskar radikalt) bli plågsamt lång.

Jag har blivit riktigt sugen på att köpa den där islänningen som jag har skrivit om tidigare. Idag var jag kontakt med ägaren och på söndag ska jag åka dit och titta på henne.
Jag är lite rädd för att rida, pga. stötarna. Man kan aldrig vara säker, jag vill inte riskera något.
Det jag har tänkt är att skritta hästen lite och sen får min kompis känna på traven.
Islandshästar har ju även tölt som gångart men hon är inte töltsatt ännu.

Om jag skulle köpa henne kommer jag att betäcka henne i sommar. Då kan vi förhoppningsvis vara gravida tillsammans!!!

4+6 Lättare att jobba nu

Vilken skillnad det är att arbeta nu, jämfört med förra veckan som var helvetisk.
Nu känns allt mycket lättare, mitt temperament har lugnat sig "något" och jag är såklart mer positiv.

Jag kan fortfarande inte riktigt vänja mig vid de de små värkarna som kommer och går. De hade jag redan förra veckan. När jag läser vad det står på bloggar och andra sidor förstår jag ju att det känns för att det händer något därinne. Men samtidigt har jag kvar den där känslan från förra veckan, att jag tror att mensen ska komma närsomhelst. Efter några sekunder kommer jag ihåg plusset och att jag faktiskt är gravid.

Idag är det dag 18, vår egentliga testdag, känns skönt att den snart är förbi!

4+5 Flera glada nyheter

Det är så himla fantastiskt, nu har även min bloggvän Jessica fått sitt efterlängtade plus.
Exakt ett dygn efter mitt plus var det hennes tur.
Just nu känns det som om man flyter på moln. Vi IVF-tjejer kan verkligen lyckas.

I fredags ringde jag till SU för att meddela resutlatet. Jag pratade med en norsk barnmorska. Hon slog in mitt personnummer i datorn och lät nästan förvånad när hon såg att det var första försöket. Hon gratulerade i massor och bokade in mig för ultraljud den 25 mars.
Då är jag i mitten av vecka 7.

Så just nu är den 25 mars min nästa milstolpe. Det är dit jag först och främst ska klara mig.
En bit i taget....

Mina bröst har börjat ömma och tröttheten sköljer över mig. Jag börjar känna igen mig från min förra graviditet (som inte slutade lyckligt). Magen värker lite från och till mest små stickanden.
Nu gör det mig inget längre när jag vet att det är något positivt.

Nu ska jag åka och handla. Gubben och min mamma håller på att tapetsera i hallen. Det kommer bli ursnyggt!!

4+3 Miraklet kommer närmare

Igår kväll somnade jag gott vid 22-snåret. Vaknade vid halv 3 och var väldigt toanödig.
Jag hade läst på clearbluemanualen att man inte skulle ha kissat på 5 timmar.
Låg snällt kvar i sängen till klockan var strax före 3, då det inte gick längre.
Kallsvettig och skitnervös kissade jag i ett plastglas.
Väckte gubben som vi hade bestämt.
Tillsammans räknade vi till 5 sekunder när jag doppade stickan, den blev rosa, sedan satte jag på plastskyddet och gick till sängen.
Gubben skulle kolla testet och meddela mig resultatet efter 2 minuter.

Jag låg i sängen och försökte andas lugnt, det var olidligt, pirrigt, plågsamt och spännande på en gång. Efter en minut kommer gubben in i sovrummet och säger.
"Vad jag kan se är det ett kryss i alla fall".

Han gick fram till mig och jag tittade. Det var verkligen ett kryss. Det vågräta strecket (som hade betytt negativt om inte det otroligt starka lodrätta strecket hade funnits där) var lite svagare än det lodrätta.

Tittade på manualen och jämförde med exemplen. Det exemplet som vi liknade betydde att mensen antagligen redan varit sen i några dagar och att hcg-nivån var hög.

Underbart, härligt och en sån lättnad som inföll sig över oss.
Nu har vi faktiskt en chans att få en bebis år 2009.
Jag vet såklart att risken att få ännu ett missfall finns där men jag tänker vara glad och njuta, så länge jag kan.
Kommer sorgen på besök hos oss igen får jag tackla den då.

Tack för alla inlägg!! Det är så skönt att ni finns!!

dag 15 - GRAVID

Kan fortfarande inte tro att det är sant. Jag är gravid.
Klockan 3 i natt testade vi och ett starkt kryss kom fram med en gång.
Det känns så underbart, vilken lättnad.

dag 14 -kanske imorgon

Nu har jag klarat ännu en arbetsdag. Så skönt som det är att komma hem nu har det nog aldrig varit. Det känns som om så fort jag går i genom dörren kan jag slappna av. Detta är min oas eller vad man nu säger..

Stickandet i magen kommer och går men smärtan känns faktiskt inte så obehaglig. På något sjukt sätt kanske man håller på att vänja sig. Det känns fortfarande som om mensen ska komma vilken sekund som helst.

Idag ska gubben köpa graviditetstest på vägen hem. Händer det inget inatt kommer vi nog att testa till morgon. Vi har hela tiden sagt att vi ska vänta tills dag 18 för att få leva på hoppet så länge som möjligt. Skit samma i det där hoppet, blir det inget kan jag väl lika gärna få veta det nu, så att jag kan börja förbereda mig på en ny behandling.
Gubben sa först att tänk om det blir negativt och ingen mens kommer, tänk vad orolig du kommer att bli då.
Då svarade jag att hur orolig är jag inte nu, jag är ju för sjutton ett nervvrak som bara vill titta på Desperate Housewifes och sova.
Då svarade han inte.

Så vi får väl se hur vi gör! Han kommer nog låta mig bestämma och jag tror just i stunden nu att det blir ett test.

Jag försöker se det där plusset framför mig men tyvärr tänker jag bara minus..
Hoppas jag har fel..

dag 13 - psykisk terror nr 2

Var det psykisk terror dag 6 så kan den inte jämföras med den jag upplever nu.
Oj, oj, oj säger jag bara.

Värken i magen har nu hängt i sen i måndags. Den kommer och går, ibland sticker det en stund och sen försvinner det helt, ibland molar det, jag vet inte vad jag ska tro längre.

Det är nästan omöjligt att jobba. Jag försöker vara en glad och positiv lärare men det är då inte lätt. Barnen har nog märkt att man måste "passa" sig lite för mig. Något skämthumör finns inte precis.

Igår träffade jag Stina. Det var skönt!
Vi pratade mycket om incidenten natten till måndag då jag fick ont och blev så rädd. Det känns nästan som jag redan har upplevt ett misslyckande. Hon hade egentligen inga direkta svar men på något sätt så får hennes ord mig att förstå att jag kommer klara det, om det skulle hända.

Jag är fortfarande rädd så att mina fingrar faktiskt skakar.
Klarade inte av att åka till kören idag.
Men jag sitter här och skriver och håller mig ovanför vattenytan, även om den känns väldigt nära nu.

Imorgon är det två veckor sedan äggåterföringen.
Nu önskar jag nästan att det vore ruvardag 1 igen, för då kände jag mig så lugn och avslappnad.

Åh, nu sticker det till i magen och så tänker jag att det är kört.....nej, nu ska jag vara positiv...
Usch vad det går upp och ner, jag blir GALEN.

dag 12 - på väg till psykologen

Idag ringde jag till jobbet och sjukanmälde mig.
Jag ska till Stina (psykologen på SU) idag. Egentligen skulle jag kunnat jobba under förmiddagen eftersom jag inte ska vara där förrän klockan 14 men jag orkar inte.
Jag skiter i jobbet just nu, jag vill bara vara hemma och ta det lugnt och slippa stressa upp mig över att börja blöda när jag inte är hemma.

Jag har sovit som ett barn. Igår när jag kom hem från jobbet sov jag i två timmar. Efter att varit upp en timme gick jag och la mig igen och har nu sovit i 12 timmar. Så himla skönt!

Värken fanns där igår kväll fast inte lika intensiv. Nu känner jag en molande känsla i magen.
Har en känsla av att värken blir värre när man rör sig mycket, så länge jag håller mig stilla känns den knappt.

Tack för alla inlägg, ni får mig att våga hoppas.
Än så länge ingen mens...

dag 11 - jag tror att det är kört

Mår verkligen skit just nu.

I natt vaknade jag vid två tiden med ordentlig värk i magen, jag tänkte att nu har jag börjat blöda, nu är det kört. Jag gick på toaletten men där var det ingenting. Jag tog två alvedon och gick och la mig.
Då kom ångesten, jag fick panik, grät säkert en timme i sträck.
Gubben sa att jag skulle försöka sova, att vi inte kunde göra något men hur sjutton skulle det gå till. Det kändes som om världen rasade, hur ska man orka.
Till slut somnade jag.
Vaknade på morgon med lite mindre värk (alvedonen hjälpte nog till). Fortfarande ingenting..

Nu sitter jag på jobbet och är skitnervös. Tog två alvedon till när jag kom till jobbet för jag tänkte att jag skulle slippa tänka på värken. Men det är precis som om de inte hjälper, det småvärker hela tiden.

Det känns verkligen som jag ska börja blöda när som helst.
Kan man verkligen ha riktiga menssmärtor utan att det behöver vara kört?

Jag är så himla rädd, vet inte hur jag ska hantera det, jag vill inte bli deprimerad igen.
Snyft....

dag 10 - kanske, kanske inte, kanske, kanske inte...

Åh, nu vill jag bara att dagarna ska gå fort fort fort och att jag inte får mens såklart.

Det är konstigt det där med psykologi. Så fort jag börjar tänka i positiva banor och börjar tro på att det faktiskt kan funka så är det precis som om min "sjuka" hjärna säger till magen att börja värka. Precis som om att den vill ta ner mig på jorden. Då slutar jag hoppas och börjar analysera allt i minsta detalj istället. Varför stack det till i magen? värker det inte lite väl mycket? och vips så är alla symptom borta..
Varför ska det vara så farligt att hoppas!
Det måste man väl ändå få göra.

Idag har vi varit i Åsa och hälsat på en nära vän som fått sin efterlängtade bebis.
Hon är verkligen ett litet mirakel! Kompisen hade försökt bli gravid i ungefär ett halvår, hon hade tidigare opererat bort cystor i livmodern och senare fått veta att de hade kommit tillbaka. Hennes kille hade lämnat spermaprov och fått veta att det knappt var något liv i simmarna.
Samma vecka som läkaren ringer för att berätta att de ska få tid till provrörsbefruktning tar hon graviditetstest som visar positivt....och nio månader senare har lilla Tilde kommit till livet.
Helt otroligt och underbart!