23+4 Detta har hänt del 1

I torsdags vaknade jag vid niotiden på morgonen.
Dagen innan hade jag och gubben haft en heldag i Göteborg som jag skrivit tidigare.
När jag fick och lade mig vid midnatt kände jag ingenting konstigt och somnade gott.

När jag var på toaletten på morgonen märkte jag att toaletten var full av rött, klart blod. Jag blev iskall i hela kroppen. För mig har blod vid tidigare tillfällen betytt slutet och så trodde jag att det skulle bli även denna gång. Det som var så himla konstigt var att det inte gjorde ont.

Jag väckte gubben som såklart blev chockad. Vi ringde till förlossningen (efter vecka 22 tillhör man förlossningen och inte gyn). Barnmorskan ställde lite frågor. Hon frågade om jag kände några fosterrörelser och just då var jag så oroad och stressad att jag inte kände någonting alls. Trots alla frågor så blev jag lugnare av att prata med henne. Vi skulle komma upp till sjukhuset och fick en tid 2 timmar senare.

På vägen upp till sjukhuset sparkade Hicken en massa precis som om h*n ville lugna sin stackars oroliga mamma. Det har aldrig känts så skönt att känna sparkar, då visste jag att det var liv i magen. Jag pratade i telefon med min syster som jobbar på vårdcentralen. Hon hade fått svar på odlingen från urinprovet jag lämnade i måndags. Jag hade inte urinvägsinfektion. Denna infon tog jag med mig till sjukhuset. Det som rpvoet hade visat var för mycket vita blodkroppar i urinen men vad jag förstått är detta vanligt under graviditeten.

Väl framme på sjukhuset blev vi mottagna redan vid dörren och fick komma in direkt. Barnmorskan vi då träffade lyssnade på hjärtat som hördes med en gång. Efter detta blev båda jag och gubben lugnare och glömde nästan blödningen. Vi tänkte att nu kan det väl ändå inte vara någon fara.

Jag fick ligga och vila en stund i väntan på läkaren som skulle göra UL på mig. Efter en halvtimme kom hon och det var dags för kletet på magen igen. Även då såg allt bra ut men hon kunde inte riktigt få en placering på moderkakan. Hon gjorde då ett VUL istället och sa att moderkakan lågt långt nere och att hon ville ringa in jourläkaren för ännu en bedömning. Överläkaren kom efter bara några minuter och började med en gång undersöka mig. De två läkarna började nu tala ett främmande språk (kändes det som) och jag och gubben bara tittade på varandra och fattade ingenting.

Efter en stund började överläkaren att prata med mig och förklarade att min moderkaka hade lagt sig över livmodermunnen ett par centimeter, detta kallas PLACENTA PRAEVIA. Livmodermunnen har irriterat moderkakan och ett blodkärl har brustit, därav blödningen. Hon kunde se att blödningen avstannat men de ville ha kvar mig på observation. Hon sa även att hädanefter kommer jag att få ta det väldigt lugnt och vila mycket så att det inte blir fler blödningar. Stora blödningar kan vara farliga både för mig och barnet.

Jag och gubben fick gå ner till cafeterian (men inte gå i några trappor) för att äta lite. Efter det fick jag mitt rum och barnmorskan visade mig runt. Vi satt i dagrummet resten av dagen fram till kvällsmålet då gubben åkte hem.

För mig är det så ångestfyllt att vara på sjukhus. Hur trevlig än avdelningen är så tycker jag att det är så himla jobbigt att behöva vara där själv. Som tur var var de andra inlagda mycket trevliga och vi pratade mycket med varandra under kvällen. Konstigt att man kan känna sådan samhörighet med totalt främmande männigskor. Det som skilde mig mest från de andra var att de hade stora magar, vilket jag inte har ännu. 2 av de inlagda hade havandeskapsförgiftning, en hade diabetes och för en hade vattnet gått redan i vecka 32. Den sistnämnda var en mycket speciell kvinna. Hon var 47 år och hennes man 60 år. Hon hade varit i Spanien och gjort provrörsbefuktning (i Sverige får man inte vara över 40 år). Dessutom hade hennes man steriliserat sig så allting hade varit mycket komplicerat. Trots detta hade de lyckats och nu låg hon på sjukhuset för övervakning och skulle nog bli igångsatt nästa vecka.

Detta blir verkligen en lång återberättelse...fortsättning följer.....

____________________________________________________

Jag mår än så länge bra här hemma. Har vilat mest hela dagen och pratat i telefon. Det drar och har sig i magen särskilt när jag reser mig från liggande ställning. Det känns som om det är svårt att sträcka på sig helt fullt. Jag försöker att inte oroa mig så mycket för detta eller moderkakan utan bara ta en dag i taget. Varje dag är viktig!!

Tack för alla kommentarer!

Detta med moderkakan är inget som de tidigare upptäck på UL. Då sa de bara att moderkakan låg bak men inget om att den var långt nere.