söndag 18 januari 2009

En dag kvar

Känner mig lite stabilare idag.
Trots att jag lät så säker i mitt förra inlägg om hur jag skulle göra så har jag fortfarande inte bestämt mig.
På tisdag ska jag till Stina (psykologen) så jag tänkte prata med henne om det också.

Igår bråkade jag både med min mamma och med gubben. Det känns som om det just nu bara är ni nätvänner som förstår mig.
Gubben och mamma tycker att jag bara borde lyfta luren och ringa. Varför kan de inte fatta att det är skitjobbigt. Det är precis som en spärr, det går bara inte.

När jag pratat med mamma i telefon en stund och vi bara tjafsade sa jag att jag ville sluta prata. Jag vet ju att hon menar väl men hon kan inte lösa mina problem. Det kändes som ju mer vi pratade desto värre blev det.
Då sa hon att hon inte ville sluta prata och veta att jag fortfarande mådde dåligt.
Då skrek jag till henne att hon kan inte få mig att må bra just nu. Det finns inget någon kan säga till mig så att jag mår bra. Jag mår skit och så är det bara.

Efter samtalet kände jag mig som en hemsk dotter. Mamma hade för ett antal år sedan en hjärtinfarkt och jag tänkte att nu gör väl jag så hon får en till.
Usch, jag kan inte ens lyckas vara en bra dotter. Jag får alla att må dåligt.
Hatar mitt liv just nu.

Igår hade jag tjejkväll och det var roligt.
Jag är inte förstörd hela tiden utan kan fortfarande trycka bort de jobbiga tankarna ibland.
Det är nog tur det.

3 kommentarer:

Jeckan sa...

Shit, jag förstår dig precis, i allt det du skriver. Jag brukar få dåligt samvete för att jag kokar över när min pappa driver saker över gränsen. När HAN driver det över gränsen får JAG ont i magen... Det är ju orimligt! Men magondat är i alla fall mindre nu, efter att jag gått hos terapeut =) Terapi är bra!

zygoten sa...

Visst är det en jättejobbig situation. Jag förstår verkligen att du inte orkar med relationerna till dina gravida vänner just nu. Jag har inte heller orkat med det under de år vi försökt och under själva IVFandet var jag extremt asocial mot alla hela tiden. Jag har fortfarande mycket sporadisk kontakt med mina då gravida vänner, men det känns inte som om det skulle vara något problem när/om graviditeten gått lite längre. Man finner nog tillbaka till de vänner man vill tids nog. /Kram z

Hanna sa...

Jag håller med zygoten helt! Man får må dåligt & vara asocial (det tror jag att i stort sett alla som går igenom det här är!) & de som är ens riktiga vänner hittar man tillbaka till så småningom.

Just nu är DU viktigast!!! Kram!