Har verkligen mått dåligt de senaste dagarna och gör det fortfarande.
Det som just nu får mig att må bättre är era blogginlägg.
Ni får mig att känna mig mindre ensam.
Detta är det svåraste jag någonsin varit med om.
Mitt humör är som en berg- och dalbana och behandlingen har inte ens börjat...
Har pratat mycket med min bästa kompis som står mig väldigt nära.
Hon känner verkligen mig bäst och hon tror att det är viktigt att jag löser detta med kompisen för annars kommer jag bara älta och älta, fortsätta må dåligt och inte kunna fokusera på behandlingen.
Troligtvis blir det så att jag skriver ett brev till, precis som Lilla J skrev till mig.
I mitt mail till henne skrev jag att jag har tänkt ringa många gånger men att jag inte klarar det. Förstår inte varför det känns så svårt att ringa..
Jag kommer helt enkelt skriva att jag skulle vilja att hon ringer så att vi kan prata. Det känns som om ett mail skapar mer frågor än svar. Man analyserar varenda ord.
Hon har säkert precis som jag analyserat varenda ord som jag skrivit.
Ni som har gått igenom en IVF och lyckats eller iaf är på väg mot ett mirakel, har ni hittat tillbaka till de vänner som ni tidigare mist kontakten med?
Räcker det inte med att vara barnlös. Ska man behöva mista sina vänner också.
Är detta ett straff, är det meningen att detta ska hända mig?
Ibland känns det så.
Tack för att ni finns där ute i nätrymden!
6 kommentarer:
Det är så konstigt. Inte bara ska man orka med allt som har med hela barnprocessen att göra, sen ska man även orka med oförstående vänner, folk som inte förstår hur ont det gör att få graviditeter upptryckta i ansiktet, folk som blir förolämpade för att man inte vill höra deras klagomål om illamående och andra krämpor...
Men som du säger, det är tur att man hittar likasinnade ute i nätrymden!
Usch, det är så jobbigt när det blir sådär :( Det hela är så svårhanterligt. Jag hade en vän som jag berättade för i somras att vi var ofrivilligt barnlösa och hade gått igenom ett misslyckat IVF-försök. Jag berättade via mail. Hon svarade inte på detta, hon ringde inte eller någonting. (och då brukad evi höras regelbundet) Jag kände mig grymt besviken på henne. Nu (8 mån senare) hade hon fått höra att jag var gravid av en gemensam vän och hon hade ringt till mitt mobilsvar och ville prata och höra hur det var.... Jag vet inte om jag "känner" rätt. Men jag vill absolut inte prata med henne just nu. Känner mig så sviken över att hon inte hörde av sig, men att det passar att höra av sig nu när jag är gravid. Vet inte riktigt vart jag vill komma med detta inlägg, mer än att det är så himla svårt det här med barnlöshet och vänskapsrelationer. Men främst måste man lyssna på hur man själv känner, det är det viktigaste. En stor kram till dig!
Ja inte är det lätt. & det finns inga lätta svar. En av mina bästa kompisar blev gravid innan sommaren (runt när jag mådde som sämst) men hon valde att inte höra av sig alls till mig utan jag fick reda på det efter sommaren via ett "massmail" med ultraljudsbilder. Det var ett hårt slag om jag säger så. Jag mådde kasst & hon orkade inte ens höra av sig!
Så jag valde själv att bara omge mig med de närmaste när allt var som svårast. & jag orkade inte ta fajten med min kompis då - jag valde att fokusera på mig själv & mitt välmående. Jag vet att det inte är lätt för utomstående att förstå. Jag vet att det inte är lätt att veta vad man ska säga. & att det då kanske är lättare att stoppa huvudet i sanden (jag har själv gjort samma sak). Så jag har en viss förståelse för att min vän gjorde som hon gjorde - även om jag tycker att det var väldigt själviskt.
& ja. Vi är vänner igen idag. Mkt för att jag är starkare nu & orkade ta kontakt med henne för att förklara. Det är klart, vi är inte där vi var innan de hände, men jag tror nog att vi med små steg tar oss dit igen. För jag vet ju att hennes agerande inte hade med elakhet att göra.
Lite virrigt jag vet, men som jag skrev, det är inte lätt det här...
Jag hoppas verkligen att det löser sig med din vän! Du har så mkt annat att fokusera på nu & behöver positiva vibbar omkring dig!
Stor kram!
Det är så fruktansvärt jobbaigt detta med vänner och barn och graviditet och allt. Hoppas verkligen att du kan lösa det med henne. Man behöver kunna tänka på sitt andra problem med barnlöshet när man är mitt uppe i det, så orkar man inte med en massa andra problem. Men vännerna betyder jätte mycket för en och man behöver dom med. Jag orkade inte med att umgås med en massa vänner som var gravida eller som nydligen hade fått barn. Några av dom har vi inte träffat sedan vi fick veta att de ska ha barn, utan jag har valt mig att dra mig undan, även om man saknar som så mycket. Några vänner har vi berättat om vad vi går igenom och några har vi valt att inte säga det. Är så svårt att veta vad som är rätt och fel. Svårt att förstå för någon som inte är i samma situation kanske?!? Men det är som du säger.. det är så skönt att prata med andra som förstår precis vad man känner, hur man mår, varför man är ledsen och arg. Hade vi inte haft varandra här inne hade jag exploderat i alla mina tankar..
Var rädd om dig!! Kram
Usch ja, det är verkligen jobbigt och jag känner med dig.
Jag har själv tagit avstånd från ett par vänner som inte har haft någon förståelse alls under vår IVF-resa (som verkligen har varit en berg och dalbana). Det är en tillrcäkligt tuff resa som det är utan att få dumma kommentarer som sårar.
Jag hoppas att du och din vän hittar varandra igen. Och jag håller också med, det är underbart med alla dessa cybervänner som förstår en! KRAM
Ja det är inte lätt. Men som jag tror jag skrev i en tidigare kommentar, jag och vännen jag hade samma upplevelse med, vi kom varandra närmre igen så fort jag var igång med behandlingen. Att vara "på väg" gjorde det faktiskt lättare. Hoppas det kommer kännas så för dig med. Man är så hoppfull då att man är i ett helt annat tillstånd.
Hoppas allt går bra!
m.
Skicka en kommentar